Första gången jag skällde ut en främling

Jag och Charlie var ute och kissade kvällen tidigare förut och vi var nästan hemma. Då möter vi - på våran innegård - 2 kvinnor med en liten hund. Den va ca 25 cm över marken och med mycket hår.

Naturligtvis har ägaren den i ett jävla flexikoppel och hunden börjar på ca 10 meters avstånd att göra rejäla utfall mot oss. Jag plockar in Charlie på min högra sida eftersom att han är så osäker, så då har han mig emellan han och hunden. Tror ni ägaren håvar in sitt lilla monster? Nej nej, hon låter den attackera oss. Den springer rätt upp i rumpan på Charlie och försöker hugga honom. Jag går emellan och tar Charlie direkt därifrån.

Här tappade jag humöret totalt. Jag blev nåt så jädra arg så helt plötsligt står jag och SKRIKER åt denna människa. Jag skriker att hon fan inte ska släppa fram sitt monster till min hund. Då har hon först mage att käfta emot, att hon inte alls hade gjort det. När jag var färdig med henne var hon inte av samma uppfattning längre kan jag lova. Jag avslutade med att berätta för henne att hon var en idiot innan vi gick hem.

Jag har inte lätt för att bli arg, men lyckas du få mig arg då har du verkligen gjort någonting fel. Blir ju väldigt trevligt i grannskapet här nu när jag varit så trevlig. Men hon förtjänade det faktiskt för lite vett måste man väl ha innanför pannbenet. Om jag är ute och går med mitt barn som då springer fram emot ett annat barn och slår det barnet, skrattar jag bara då?

Våran ögonsten!

Nu ska den försynta blodinen gå och lägga sig!
God natt mina vänner!