FÖLJSAMHET - jaktinternat för Birgitta Staflund-Wiberg

Under helgen som gick var vi på läger tillsammans med sex av Tyras syskon i Moheda. Jag kan inte med ord beskriva hela lägret, men jag kan sammanfatta det med att jag fått med mig enormt bra tankar och känslor hem. I tron om att vi "bara" skulle lära oss om hur man tränar jaktapportering så hade jag laddat fickorna fulla med godis, och hade även flera av Tyras kampleksaker med. Allt för att kunna belöna henne för att komma in till mig med det hon hittat ute i skogen.

Det visade sig ganska snabbt att alla mutor kunde jag lämna kvar i bilen, för nu skulle vi istället arbeta med relationen. Utan en bra grundrelation, så kan man inte gå vidare med träningen. Det är ju något som inte bara gäller jaktträning, utan all typ av hundträning. Jag fick lära mig att våga ställa högre krav på min hund och att inse att jag har ett högre värde än jag tidigare trott. Hunden ska komma in med det den hittat i skogen till mig för att den VILL det, inte för att hela jag luktar köttbulle.

Första dagen hade jag lite svårt att hitta känslan, vilket gjorde att jag höll mig rätt passiv. Vi gjorde alla övningar, men jag observerade mest och tog in allt som Birgitta sa och visade. Efter att dagens övningar var klara, så var vi några som tog en promenad i skogen. Tyra SLÄPADE runt på mig i typ en timme. Jag fick till och med låna ett tjockare koppel för jag fick så ont i händerna... Jag hade fortfarande inte rätt känsla i kroppen, så jag ignorerade helt enkelt problemet. Men om det var en trevlig promenad? Inte det minsta.

Morgonen därpå, så hade något ändrats. Jag hittade den enkla, raka och tydliga känslan i kroppen. Den där känslan som jag inte hittat till 100 % i träning och umgänge med Tyra. På morgonen skulle vi gå ut till skogen, och då fick vi gå på led. Order från Birgitta var att alla hundar skulle uppföra sig. Vi kom TRE meter innan Birgitta hade fått nog! Här hände något med min känsla och nu satt den där. Efter det så drog inte Tyra i kopplet en enda gång. Hon gick lugnt vid min sida oavsett vad jag gjorde. VILKEN KÄNSLA. Inte bara för att jag hade en hund som inte drog i kopplet, utan för att jag hade en hund som följde mig. Hur jag än gick så höll hon sig vid min vänstra sida. Jag gick och tittade på utsikten, och tror aldrig jag njutit så mycket av att promenera med en hund förut.

Birgitta instruerade oss hela helgen med en blandning av allvar, brutal ärlighet och massor med glimten i ögat. Jag insåg att jag skrivit alldeles för mycket i the-book-of-excuses med min prinsessa, och att det nu är dags att bara släppa alla ursäkter.

Det viktigaste vi fick lära oss från helgen var definitivt hur vi ska hantera våra hundar, och vad vi ska göra för att de ska må så bra som möjligt. Att utgå från hundens bästa, och inte blanda in mina mänskliga känslor i hundarna. Grunden i all hundträning är följsamhet, och när hunden VÄLJER att följa mig så kan vi börja träna på allt annat.

Redan efter tre dagar hemma så har jag märkt stor skillnad på båda hundarna. Idag gick de lösa på fälten här hemma, och då brukar det vara full fart under tassarna. Men inte idag. Idag tävlade båda hundarna med varandra om att få gå närmast mig istället. MAGISKT!

Fler uppdateringar om lägret kommer längre fram!