Prinsesslydnad - uppdaterat ikapp

Nu va det längesedan jag skrev något om lydnadsträningen med prinsessan. Vi har senaste veckorna hunnit med träningspass med både Eva-Britt, uppfödar-Hanna och själva. Träningen har gått väldigt bra, och det har bara varit småjusteringar hela tiden. Allting har egentligen gått löjligt bra, förutom den där rutan. Det har fortsatt varit ganska svårt, på så sätt att det inte går framåt i den takt jag önskat. Tack vare bra träningskompisar och faktiskt tack vare min egen kunskap så har jag ändå hittat vad det beror på och vad jag ska göra åt det. Tyra tycker rutan är skit kul, då det innebär att man får springa. Så hon springer på rätt bra om man säger så. Och när man lär sig nått nytt, där det krävs väldigt mycket hjärnverksamhet, så funkar inte det när man främst prioriterar att benen ska gå fort som fan.

Så senaste nu så har jag tänkt om. Jag bryr mig ärligt talat inte om hon så SKRITTAR in i rutan. Målet är att hon ska hitta rutan och hitta rätt punkt i den. Springa kan hon alltid, så det är inga problem att lägga på fart. Så nu har vi kört utan leksak och utan klicker - för det drar igång henne. Jag skickar henne, och säger "yes" när hon är rätt, och springer fram och ger en liten godbit och lite kärlek. Det har tagit ner henne till en lagom nivå, och det här hänt super mycket på bara tre pass! Farten är fortfarande allt annat än långsam, men den är tillräckligt okej för att huvudet ska orka med.

När uppfödar-Hanna var på besök så fick jag hjälp att våga utmana lite i fjärren. Jag blev utskickad på nästan 20 meter tror jag, och Tyra gjorde en fantastisk tvåans fjärr. Riktigt coolt! Fick även lite hjälp med apporteringen, där det tydligt visade sig att jag måste ha bestämt mig innan vad som är ett bra gripande och inte. Det som hände var att Tyra sprang och gjorde ett okej gripande, jag började tvivla på om det var tillräckligt bra och jag fick tveksam trav in till mig. Fick order att titta ner i marken istället, så jag såg inte gripandet, och vips var galoppen tillbaka. Känsla har verkligen en enorm betydelse inom den här sporten :)

Igår körde vi ett pass här hemma där vi gick igenom fria följet, rutan och fjärren. Fria följet känns jätte bra. Även här har jag tagit bort kampbelöningen för tillfället. Lugn belöning med godis räcker, och ska jag vara ärlig så tror jag att få jobba vidare är belöning nog. Hon försöker verkligen göra rätt och känslan när vi går är jätte härlig. Smådetaljer kan man alltid fila på, men i det stora hela är det inte mycket att anmärka på!

 

Även idag utmanade jag lite i fjärren och det blev några skiften på 16 meter. Nemas problemas! Inte en tillstymmelse till att flytta de där fina baktassarna.

 

Vi laddar för debut i klass 2 nu i mars, men risken är stor att kommande löp stoppar oss. Men vi får se, vi håller i alla fall tummarna att starten blir av.