Varför är det fult att ställa krav på sin hund?

I min ensamhet den här kvällen har jag funderat mycket. Jag är en liten tänkare och jag är - kanske lite överdrivet - sugen på att alltid gå framåt och utvecklas. Sedan den dagen Charlie kom in i min familj har jag haft utmaningar varje dag, för nu skulle jag lära mig att kommunicera med någon som absolut inte pratade mitt språk. Vi har haft både motgångar och framgångar och herregud vad jag lärt mig saker.

Nu är Charlie drygt tre år gammal och jag känner att jag börjar hitta mitt sätt att se på hundhantering och hundträning. Eftersom jag är uppväxt med hästar så jämför jag mycket med den världen när jag stöter på problem. I hästvärlden tog det nog ca 6 år innan jag hittat min linje för hur jag tycker att sporten ska bedrivas, och trots att det var längesedan jag satt på hästryggen så är jag fortfarande väldigt trygg i min hästkunskap.

I hundvärlden däremot har det varit mycket osäkerhet från min sida. I början hade jag väldigt svårt för att vara en godismaskin. Jag gav nästan aldrig Charlie godis utan jag gjorde som jag gjort med hästarna, jag ställde krav och berömde när han gjorde rätt. Men det var bara en kort stund för sedan slukades jag av klickervärlden och positiv hundträning och har fram tills i sommar kämpat med att hitta den bättre belöningen efter den andra, utan någon vidare framgång på tävlingsbanorna. Helst ska man ju bara berömma rätt beteenden och ignorera felbeteenden. Vilket faktiskt inte fungerar på min hund som inte bryr sig värst mycket om varken godis eller leksaker.

Vet ni att det faktiskt är fult att ställa krav i hundvärlden? Allt ska helst ske på frivillighet och man får inte berätta för sin hund att den faktiskt gjort fel. Om jag jämför med hästvärlden vore detta som att jag la en sockerbit i en skål i hörnet på ridhuset, bad hästen om galoppfattning och om hästen inte gjorde som jag sa skulle jag sagt: OJOJ... Nu gör vi om. Provar igen och om hästen lyckades skulle jag hoppa av i farten, släppa tyglarna och låta hästen springa till hörnet och äta sin sockerbit. INTE EN CHANS!
Jag ber min häst om galoppfattningen och lyssnar den inte får jag först fundera på om hästen verkligen kan detta. Är svaret NEJ får jag backa bandet och bli övertydlig - stora hjälper - för att sedan minska på dem. Är svaret däremot JA skulle jag säga till hästen att du lyssnar på mig och det är inget vi ens diskuterar. Belöning kommer iform av röst eller en liten klapp och sedan fortsätter vi.

I hästvärlden har det aldrig varit fult att kräva saker av sin häst. Med så stora djur har människan inte en chans om vi inte tar kommandot. Men på nåt vis finns inte detta generellt inom hundvärlden. Dock anser jag att man måste hitta en balans mellan krav och belöning. Jag vill kunna belöna min hund med bara en klapp och det ska räcka. Jag ska inte behöva kasta världens coolaste boll eller ha kattmat i en burk. Men för att stärka berömmet vill jag självklart fortsätta använda mig av både bollar och godis.

Jag bryr mig inte om hur andra tränar sina hundar. Det här inlägget handlar alltså INTE om att tala om för den som läser om de tränar rätt eller fel. Alla måste hitta sin väg och köra på den. Men jag är bara så glad att jag har hittat min väg. Jag tror på vad jag kommit fram till och allt känns mycket lättare när man vet hur man vill ha det.

Så hur vill jag ha det? Jag vill ha en hund som lyssnar på mig bara för att det är så det är, ingen diskussion. Jag vill att min hund ska tycka att det är värt att jobba för mitt beröm. Jag vill ha en hund som är trygg med mig. Som vet att jag styr upp situationer så att han inte behöver fundera på hur vi ska möta dom. Jag vill vara så tydlig i träningen att hunden lätt ska förstå om den gjort rätt eller fel. Jag vill att vi ska ha kul tillsammans!

Är jag där än? NOPE! Men ett steg i rätt riktning är att veta HUR man vill ha det. Sedan har jag inte kunskapen för att komma dit, men det finns det andra som har och då får man helt enkelt ta hjälp.

En spännande resa om ni frågar mig!