Lärdom före meriter, eller tvärtom?

Det finns en titel inom lydnaden - lydnadschampion - som ingen welsh har lyckats att få de senaste 20 åren. Självklart är det extremt lockande att satsa järnet på att bli den som lyckas. Jag vet att det finns en möjlighet att Charlie skulle kunna fixa det, om vi tränar på rätt sätt.

Om vi skulle sikta mot dröm-dröm-målet så skulle jag behöva slopa min plan. Charlie är 4 år och vi har inte all tid i världen på oss. Möjligheten att lyckas finns, men det kommer isåfall att ta tid. Planen som tidigare varit lagd har varit att ta ett LP2, sedan träna för trean, och förhoppningsvis kunna göra en start där. Sedan har planen inte sträckt sig längre. Men slopas den, så blir det till att träna på och inte sikta på tre förstapris förrän där det verkligen räknas - i eliten. 

Jag tror att för Charlies del så spelar det inte så stor roll vilken väg vi väljer. Han kommer ha lika kul oavsett, och frågan är om han inte skulle tycka att det var ÄNNU roligare med lite nya moment. Men för MIN del, så tror jag att det bästa är att hålla sig till planen. Jag blir fortfarande otroligt nervös inför tävling, och jag har inte alls den trygghet på tävlingsbanan som jag skulle vilja ha. Ju mer jag tävlar, ju bättre blir jag på det. Det är anledningen till att planen varit LP2, helt enkelt för att JAG behöver det. 

Jag vill bli så säker inne på tävlingsbanan att jag verkligen tänker klart. Att jag har huvudet såpass med mig att jag snabbt kan anpassa mig efter vad som händer. I nuläget blir jag lite låst om Charlie hittar på något nytt där inne på banan, eller att något inte gått som jag tänkt mig. Men det blir bättre, och på den fronten märkte jag en stor skillnad på senaste tävlingen. För att jag ska få mer tävlingsvana är tanken att i sommar även försöka tävla i agility, och ev även i rallylydnad. Nervositet är naturligtvis den största boven i dramat. Konstigt att den dyker upp, då jag under alla mina år på tävlingsbanan med hästarna lärt mig hantera den riktigt bra. Men det jag upplever med Charlie på tävlingsbanan är EXAKT samma sak jag upplevde med min första häst, och det lärde jag mig att hantera när jag fick tävlingsvana. 

Den här gången kommer jag nog välja lärdom före meriter. Jag behöver lite tävlingsvana, och vem vet, vi kanske hinner komma en bit på vägen mot dröm-dröm-målet ändå, kanske till och med ända fram? Vi får se hur det blir framöver, planer kan alltid ändras, och känner jag tryggheten på tävlingsbanan snabbare än planerat, så kommer vi köra på. Det vore utan tvekan sjukt häftigt om vi lyckades ända fram! 

Jag tror definitivt INTE att man måste välja lärdom eller meriter. Jag vet att de allra flesta får ihop båda två till en fantastisk mix. Men alla är vi individer, och jag tänker gå den vägen som passar mig bäst!