En Oscar för dödstricket?

En dag där jag har hunnit med hur mycket som helst är påväg att ta slut. Charlie har bland annat fått sin kostym putsad - eller putsad och putsad, massvis med hår rök - och han är så stilig som bara han kan vara nu :) Själv tycker han trimmningen är rena helvetet och han suckar hur många gånger som helst. När han fått stå länge så brukar han köra dödstricket, då han fejkar en svimning och spelar död på golvet. En Oscar-statyett för den kanske? Trots att han hatar det så står han blickstilla - mellan dödstricken - och han är en fröjd att trimma.

Tack så mycket, ni som tittat på filmen och kommenterat angående positionen! Jag har känt lite på honom innan och jag trodde att jag var tvungen att han honom längst bak. Men Charlie har skit svårt för att gå där bak. Därför bad jag Daniel filma och ni kan tro att jag blev glad när jag såg att den positionen var alldeles fel. Puh!! Så det blir till att köra på position nr 2 och det kommer bli grymt bra när det är klart! 

Vilken position ska jag välja?

När vi ändå ska börja om, kan vi lika gärna göra det ordentligt. När vi kommer igång kommer det vara med nya tankar, nya känslor, nya mål och framför allt en ny glädje. Och mitt i detta vill jag även ha en ny position i fria följet. Jag har senaste tiden tränat fram en position jag inte vill ha, där Charlie hamnar för långt fram. I början valde jag att inte peta på det, men sedan glömdes det bort och vips så var det grymt befäst.

Han går inte katastrofalt långt fram, men jag känner att om jag inte ändrar på det nu, så finns det en STOR risk att han hamnar riktigt långt fram tillslut. Så när nystarten sätter igång, varför inte börja om?!

Men innan jag börjar måste jag veta VART jag vill ha honom. Jag kan tycka det är svårt att bestämma en position, då Charlie hamnar i höjd med mitt ben - han är inte så hög i manken. Det gör att han aldrig får en stilla punkt att hålla fast vid. En stor hund går ju med huvudet i midjehöjd, medans Charlie hamnar vid mitt lår, som hela tiden rör på sig. Det har gjort det svårt för mig att riktigt bestämma vad som är rätt för oss.

Nu har jag dock hittat två postioner jag väljer mellan. Jag är ganska klar på vart jag vill ha honom. Men jag vill gärna höra vad ni tycker, och då utan att ni hört vad jag tycker :) Den ena positionen är långt bak, där han kommer gå med nosen i höfthöjd på mig (film nr 1). Den andra är att han har bogen precis vid min höft och huvudet kommer fram precis framför mitt lår (film nr 2).




Vilken position tycker DU jag ska köra på?

Gatufest in da hood

Åkte ut till Paradiset imorse och lät Charlie vara hund en stund. Fullt ös medvetslös i skogen och han fick även ett sök efter en "försvunnen" morfar. Som han naturligtvis tog på största allvar och såg gött nöjd ut när han samlat flocken igen. Att sedan få köra klara-färdiga-gå ett X antal gånger är ju heller aldrig fel enligt min hund med skön vinnarskalle. 

Vi tog sedan svängen förbi Skoghalls Centrum, då det var någon gatufest där. Har nog inte varit i Skoghall på flera år, men det var mysigt att se att hur allt fortfarande ser precis likadant ut. Charlie var jätte duktig, trots mycket folk, musik och ballonger som exploderade hela tiden, var han som vanligt lika cool. Han lyckades väl få några klappar från främlingar också, det ingår ju typ när man är den finaste hunden som finns... Alla vill känna på den där glansiga pälsen! 

Nu chillar vi lite innan det blir kalas!

Någons idol

Så här fint står det om oss på welshforumet! Tack Ellionor för de fina raderna :)

Hos favoriterna

Det gäller att hålla sig nära packningen, så man är säker på att få sin plats i bilen.

Vi är framme i Karlstad och Charlie trivs lika bra som vanligt. Korgen med leksaker och tuggben var som vanligt full och det är det första han kollar in när den hysteriska hälsningsritualen är avklarad!

Nu bara myser vi i soffan.

Finns det hjärterum, så finns det stjärterum!

Regnställ och glada miner

Efter ännu en dag med övertid, var det riktigt skönt att få komma hem och ta en promenad. Vädret är ju riktigt höstligt med kraftig blåst och spöregn. Men vi munderade upp oss med regnställ - på både tvåbening och fyrbening - och sedan var det bara att traska!

Lika glada trots pissväder :) 

Nu blir det käk och om jag orkar hålla ögonen öppna, ska Charlie få jobba lite med huvudet också! 

Skillnad på tävlingslydnad och vardasgslydnad

Jag och Charlie startade söndagsmorgonen med en löprunda. Inte alls min grej att springa tidigt på morgonen - blodtrycket hinner inte riktigt med - men riktigt gött att ha det gjort för dagen. På eftermiddagen följde vi först med Daniel bort och tittade till våran fina båt, innan vi gick bort till gräsplanen. Det var dags för LYDNAD.

Men inte vilken lydnad som helst, utan vardagslydnad! Det är en skillnad på vardags- och tävlingslydnad, en rätt stor sådan tycker jag, och eftersom att tävlingslydnaden ligger på hyllan just nu, så finns det ju inget bättre tillfälle än att ta tag i vardagslydnaden.

Vi körde inkallningsträning ala Rose-style, och det gick verkligen toppen bra! Vi coachade varandra så att båda agerade på rätt sätt, och vi fick till träningen precis som vi ville. Ingen tävlingsinkallning alltså, utan ren och skär kom-när-jag-ropar-på-dig-oavsett-vad-du-håller-på-med träning :) Det blir fram för mer sådan här träning de kommande veckorna.

Lycka är...

... att få bära ett paraply hela promenaden!

Att ha modet att börja om

Mina upprörda känslor är lagda på hyllan, och ni kan tro att jag har analyserat hur jag hamnat i den situationen jag gjorde. Ödmjukhet är en viktig egenskap, och jag har aldrig haft problem med att säga att jag är fel ute. Jag VET att vi har sjujäklans potential, helt enkelt för att vi är fruktansvärt bra när allt fungerar. 

Efter mycket analyserande så har jag kommit fram till att jag haft alldeles för höga krav sista tiden. Jag har egentligen inte varit helt nöjd med någonting. Jag har så sjukt duktiga ekipage omkring mig, och istället för att lägga mina krav på den nivå där jag och Charlie befinner oss, har jag haft kraven på andras nivå. Ett blicksläpp under ett fotgående på 2 minuter och jag är inte nöjd. Jag och Charlie befinner oss inte på den nivån, och det är fult av mig att inte vara nöjd då. Den sista tiden har han ju speedat igång nåt så kopiöst när vi tränat, och detta kan ju faktiskt vara anledningen. Han känner att jag aldrig är riktigt nöjd - och alltid svart/grå istället för svart/vit - och han får stresspåslag, för han vet inte hur han ska betee sig, för att få mig att lätta på trycket. 

Jag har gått igenom allting och jag känner att jag definitivt har modet att börja om. Jag ska rensa mig själv innan varje träningspass, och jag ska se till att sätta upp tydligare kriterier, så att jag gör det tydligt för mig själv om när jag är nöjd. Jag ska se till att inte låta kraven skena iväg på grund av min omgivning, utan istället följa våran plan och höja kraven efter vår förmåga. 

Kraschlandningen var en nyttig läxa, och trots att det var jätte jobbigt, så var det precis vad jag behövde. Ny energi, nya ögon! Vi kommer - som enligt planen - att fortsätta vila från lydnadsträningen. Men idag tänkte jag att han ändå ska få arbeta med huvudet. Under veckan som gått har vi bara kört fysisk träning, men idag blir det lite mentalt också. Det får bli någonting som vi inte gjort på väldans länge, SÖKRUTOR! 

För alltid, du och jag!

Oavsett framgång, och avsett motgång, så är det alltid du och jag! Du är speciell och mitt liv vore ingenting utan din glädje. Du kan driva mig till vansinne som ingen annan, men du gör mig också lyckligare än någon annan.

Du och jag! ❤

Trogna stamkunder

Denna vecka har vigts åt fysträning. för den lille. Vi har löptränat och Charlie har fått hårdare konditionsträning med cykeln/inlines. Igår skyndade jag mig hem från jobbet för att hinna löpträna innan det var dags för ett besök på Sannegårdens Djurklinik. 

Vi är deras trognaste stamkunder - undrar om det är bra eller dåligt?! -, men jag är så glad över att ha en underbar veterinär bara 100 meter bort. Igår var det dags för den årliga vaccinationen och sedan lite besiktning av vovven, eftersom vi ändå var där! Det blev en tömning av analsäckarna - som var sprängfyllda - och det märktes att det gjorde gott åt den lille. Inga andra fel hittades, och det känns bra. Det blev massvis med godis och Charlie verkade riktigt nöjd efter besöket.

Vi har gjort oräkneliga besök hos veterinär Anna, men som hon sa igår, jag har ju aldrig varit där i onödan. Så trots att jag aldrig tvekar på att ringa veterinären, så gör jag det faktiskt inte i onödan. Charlie har ju drabbats av en hel del saker under sitt fina liv. Eller vad sägs om tiotalet öroninflammationer, huggormsbett i nosen, lunginflammation till följd av kennelhosta från dagis, bruten svans med amputation pga kallbrand, svamp i tassarna, inflammation i violkörteln... Tur han har en matte som gör allt för honom :)

Idag har han "bara" fått tre timmars promenerande, men eftersom han blev vaccinerad igår, så vill jag inte köra igång flåset på honom. Nu ska vi äta lite kvällsmat och bara mysa tills läggdags!

Skönt att ladda ur

Den här helgen har känslorna sprutat ur kroppen, och trots att det är jävligt jobbigt när man är mitt i det, så är det nödvändigt ibland. Jag känner mig som en helt ny människa, och den totala urladdningen gav mig en rejäl energikick när den förvandlades till motivation. Det låter säkert konstigt i mångas öron, men för mig funkar det inte att hålla allt inom mig. Jag kan allt vara en riktig dramaqueen lite då och då :)

Framåt är enda vägen

Igår fick Charlie en rejäl konditionsrunda, då Daniel tog ut min fina cykel och körde en långtur med den lille. När jag skulle ta ut honom på morgonrundan imorse, klockan 06.00, så fick jag sätta på honom kopplet i sängen, släpa ut honom till hallen och när jag släppte kopplet, kutade han in till sängen igen. Fick gå in och hämta honom och seriöst dra honom ut genom dörren! Morgontröttare vovve finns nog inte.

Simträningen blev inställd idag, då jag fick jobba över på jobbet och tiderna inte gick ihop... Men istället blev det en löptur, så nu är han lika trött idag igen. Nu ska vi äta lite kvällsmat och sedan dunar vi nog in rätt tidigt, iallafall jag och hunden!

Att kravla sig upp från botten

Nu har jag varit nere på botten, och där trivs jag inte värst bra. Nu gäller det att kämpa sig tillbaka, och det kommer jag göra med en paus. Det blir ingen mer lydnadsträning förrän lägret i mitten på oktober, och då får vi se om jag hittar motivation till att orka fortsätta. Jag hoppas och är ganska säker på att jag kommer göra det, för det kommer inte gå att ge upp det roligaste jag har i livet.

Jag har gråtit mer tårar än på flera år sedan igår, men nu känner jag att det är slut på tårar. Daniel har peppat mig och efter en ganska lång diskussion sa han plötsligt: - åh nu känner jag igen dig igen! 
Vad sa jag då? Jo: - Hur fan ska jag göra för att knäcka den där kokosnöten? 
Ett tydligt tecken på att hjärnan börjar se möjligheter, och det visar kanske att det finns hopp. Att det sedan innebär att man orkar ge sig ut på en tävling är inte säkert, men att träna lydnad som aktivering hoppas jag att vi hittar tillbaka till.

Tusen tack till alla som stöttat mig, jag är så himla tacksam. Ni vet vilka ni är ♥

Varför jag lägger av.

Det har varit ett tufft dygn för mig, med extremt mycket tårar - kan inte riktigt minnas när jag kände mig så nere sist - och det beror inte på ett dåligt tävlingsresultat. Det handlar om att ha kämpat i uppförsbacke i fyra år, och att tillslut inte orka mer. Jag kommer inte dit jag vill och när frustrationen tar över helt, så är det inte schysst mot Charlie att fortsätta, för då förstår han ju ingenting.

Det började på första valpkursen, där jag fick höra att Charlie var omöjlig. Jag grät efter varje kurstillfälle, då min valp var ett monster jämfört med de andra. Dock var han den som lärde sig saker snabbast och vann lydnadstävlingen, men så fort den var klar så stack han och var okontaktbar. Vi fick gå TVÅ valpkurser och sedan även TRE allmänlydnadskurser. Våra kompisar gick direkt från första valpkursen upp till tävlingskursen... Vi stod still och kom ingenvart, och jag lovar er att jag kämpade.

Vi har sedan gått en rad kurser, men ALLTID är det samma grej. Jag får börja om från noll, för enligt instruktören kan vi ingenting. På vår första agilitykurs fick vi de första tillfällena köra i koppel för Charlie var okontrollerbar och helt hysterisk, medan de andra kunde träna och bara ha kul. Jag har gått flertalet tävlingslydnadskurser och fått höra att vi inte kan gå vidare till nästa kurs, för vi är inte tillräckligt bra. Medan våra kurskamrater alltid tuffar på uppåt. På vår sista lydnadskurs hade vi två instruktörer, där den ena inte kom fram till oss EN enda gång. Hon stöttar dock mina träningskompisar ordentligt, så vi har väl inte tillräckligt med potential för att vara värda att få lite hjälp. När jag åkte ner ända till Halmstad för att träna hade jag gjort upp en rejäl plan med olika moment, men då fick jag återigen börja om från noll och vi kom inte ens ur halten.... Tårarna har brännt så sjukt många gånger när jag åkt från träningstillfällen/kurser, men jag har alltid bitit ihop, ALLTID.

Men nu orkar jag faktiskt inte längre. Jag är så fruktansvärt trött på att vara sämst, och bara se alla andra skena förbi. Att alltid få backa tillbaka till noll och se ut som ett fån, som någonstans på vägen sa att vi kan lite iallafall. Men det allra jobbigaste är att jag aldrig kan lita på våran teamkänsla. Jag har inga problem med att ta dåliga resultat, tro mig, tävling är verkligen inte allt i min värld. Men som jag sagt tidigare så är det teamkänslan mellan mig och Charlie som driver mig framåt. Jag fullkomligt älskar den, men jag kan aldrig lita på den. Och utan den, är det inget roligt längre.

Jag har en hund som inte har en millimeter av will-to-please i kroppen. För honom räcker inte godis eller leksak för att jobba. Och en tillsägelse rinner av honom snabbare än blixten. Hans psyke är för tufft för mig och därför kommer vi inte längre.

Mitt stora problem är att jag älskar att träna hund. Jag älskar att jag senaste veckorna bara hunnit jobba, träna hund och sova. Min höjdpunkt i livet är att få utöva min hobby. Och jag är helt knäckt, då jag bestämt mig för att Charlie nu är en sällskapshund.

Tårnarna fortsätter att rinna och ångesten står mig upp i halsen. För alla gånger man bitit ihop kommer nu ut ur kroppen... Jag är så fruktansvärt besviken på att jag inte lyckades.

Nu ger jag upp!

Dagens tävling började katastrofalt med en femma på platsen. Charlie skällde, flyttade en 1 dm framåt OCH nosade. Jag ville bara åka hem, men gick ändå in när det var vår tur för programmet, och då med en attityd som var under all kritik. Efter första svängen i fria följet stannade Charlie, mina energier var väl svartare än svart. En femma blev det där, för när jag insåg detta så lättade jag på det, men då beslöt sig Charlie för att inte sätta sig i någon halt och jag kommer inte riktigt ihåg mer... Sedan blev det en radda med lite bra poäng. Läggande 9, inkallning 9 och rutan 9!!! Rutan var skit snygg och fan ta mig som inte bröt efter det. Dock röstbelönade jag massor på vägen fram till han. Apporteringen blev en 6:a tror jag pga startskall, båda framtassarna på apporten och sedan sprang han förbi mig. Dags för hoppet där han hoppade ut fint och började sedan nosa. Då bröt jag. Domaren tyckte jag skulle fortsätta, men jag var så arg att det inte var rättvist.

Mellan momenten var han en katastrof och jag ville bara av plan för jag skämdes så mycket att jag ville sjunka genom jorden. Vi gick av planen och åkte direkt hem. Så nåt protokoll har jag inte, men vad ska jag med det till? Jag var så arg i bilen hem att jag knappt kunde prata. Daniels sköna kommentar i bilen hem var: ja fy fan vad dåligt det var! När det gått dåligt är det precis ärlighet man behöver, jag hatar att få höra nåt annat.

Nu är jag verkligen helt nerkörd i botten och som det ser ut just, var det här våran sista lydnadstävling. Jag orkar inte kämpa längre. Dom som varit med på våran resa från början vet att jag kämpat VARJE dag, varje träningspass. Charlie är den perfekta familjehunden - bättre går nog inte att få - men som lydnadshund vet jag inte längre. Han har ingen som helst vilja för att göra rätt och det gör det så otroligt tungt. Det går inte att bara belöna rätt beteende, för då kommer vi verkligen ingenstans, och trots att jag hittat hur jag måste träna, så fixar jag det inte riktigt. Jag är asnöjd med det vi åstakommit hittills, och det kanske räcker så. Det kanske är bäst att bara stå vid sidan framöver och hejja på alla andra.

Hur som helst så blir det ingen lydnad fram tills lägret i oktober. Hur vi gör efter det får framtiden utvisa, men just nu orkar jag verkligen inte mer.

Tävla eller inte?

Imorgon är det tävlingsdags, men jag är totalt kluven i om jag ska åka dit eller bara skita i det. Daniel följde med ut ikväll och vi gjorde ett tävlingsmässigt genrep, där även filmkameran var med - det var sjukt längesedan jag såg mig själv på film nu. Filmen nedan är helt oredigerad och brotten mellan är bara för att Daniel bröt för att få instruktioner om vad nästa moment var.

Jag har fått stora problem med skall och det vill jag verkligen inte ha. Charlie har aldrig varit skällig - även om det finns otroligt mycket sånt i rasen - och det har jag varit så nöjd med. Numera skäller han mer och mer... men bara i träningen som tur är! Men jag vill verkligen ha bort det, då det på tävling kommer fälla oss rejält. Tyvärr kom skallen fram även idag på genrepet. Jag tror att skallen beror på att han går igång så mycket på momenten i tvåan, han tycker det är skit kul och ofta tror jag att han inte ens är medveten om att han skäller. Men det spelar ingen roll, för dom måste bort. Vårat andra problem är rutan. Idag fungerade det inte på första försöket, och det är ju det de måste göra på tävling!

Frustrationen sprutade ur mig, men samtidigt måste man kunna se det som var bra. Tar vi bort skallen och missen på rutan, så är det ändå okej. Fria följet, läggandet och inkallningen är jag nöjd med. Apporteringen likaså, gripandet är inte bra, men det är ändå på väg åt rätt håll. Hoppet gör han jätte bra, om man bortser från ljudandet. Han avslutade med en jätte fin fjärr!
Självklart tog vi tag i skällandet och det blev ett rejält nötande av både rutan och hoppet. Skäller man, får man aldrig jobba och jag säger även till honom att jag inte godtar skall. Jag höll på att börja grina, men tänkte samtidigt att jag ALDRIG skulle ge mig. Tillslut fungerade det bra, och han jobbade tyst. Det gäller att aldrig ge sig. Och lyckan när han arbetar på helt rätt sätt är total!

Nu är bara frågan: Ska vi tävla imorn eller inte? Just nu har jag ingen aning faktiskt. Det känns verkligen inte kul att ge sig ut på plan om han ska hålla på och skälla. Sedan kanske jag bara ska slappna av och skita i att vara så jävla perfekt. Bara ge sig ut och köra, och inte bli nedslagen om det skiter sig?
Ja, frågan kvarstår...

Horsewear har levererat sitt bästa täcke i hundformat, kan inte bli bättre!

Jag har under en tid letat efter ett svettäcke till hund. Har fått svaret att en hund svettas ju inte, så det behövs inte. Dumma människor! Jag är från hästvärlden och där finns det täcken i det oändliga, med massvis av olika funktioner för tycke och smak. Inom hundvärlden är det dock annorlunda och utbudet är väldigt litet, iallafall om man vill ha riktigt bra grejer.

Till hästarna köpte jag - eller mamma och pappa - ALLTID märket Horsewear. Helt enkelt för att det var överlägset bäst! Det var visserligen det dyraste märket, men man fick verkligen valuta för pengarna. När jag letat efter ett svettäcke till Charlie ett tag så var det någonting långt inom mig som sa att Horseware även tillverkat några hundtäcken. Ni kan tro att jag blev helt överlycklig när det visade sig att jag hade rätt!

Jag blev sedan om möjligt ännu gladare när jag insåg att de gjort sina urgrymma svettäcken även till hundar. Precis vad jag letade efter och jag klickade hem ett omgående. Och vad ska jag nu med ett svettäcke till, när min hund inte kan svettas? Jo, detta täcket har funktionen att man kan lägga det på en blöt päls och fukten leds bort. Jag har en hund som är en riktig fryslort, och det speciellt om han är blöt. I vinter kommer vi fortsätta simträna en gång i veckan, vilket innebär att Charlie kommer komma ut i kylan direkt efter att ha varit i duschen. Inte alls optimalt för musklerna efter träning och inget jag vill utsätta honom för. Därför vill jag ha ett täcke som passar perfekt att lägga på en blöt päls, så att värmen bibehålls men fukten leds bort. Sedan är det ju perfekt när man är på klubben och det blir väntan i bilen för min lille.

Täcket har lika grym passform som hästtäckena och det räknade jag med. Horsewear vet vad dom sysslar med! Det klassiska i hästvärlden är ju att täcket ska vara i tyska färger, men vi körde på färgen Navy istället. Täcket är beställt från Strömsbergs Gård och kostade en knapp femhundring att få hem i brevlådan.

Ett grymt tips för alla som tränar hund även under vintern!

Lite mer än jag kan hantera just nu!

Träffade Boel och Ebba på GMBK igår i regnet för lydnadsträning. Jag blev kommenderad genom hela tvåan och det funkade faktiskt bra!! Det är inte perfekt, men det är inte dåligt heller. Bra helt enkelt! Tränade lite på rutan där jag fick hjälp med att lägga ut leksak vissa skick. När vår träning var slut, körde jag Charlie 30 minuter till. Tränade mig själv i att träna medan det var mycket folk runtomkring, och jag var riktigt nöjd med mig själv. Jag hade känslorna på rätt ställe och det är inte det lättaste alla gånger. Charlie kändes riktigt fin, och det bästa var nog att han jobbade jätte bra trots den geggiga och äckliga planen!

Idag kom Ebba och Hanna till våran gräsplan istället, och det är faktiskt en riktigt bra plan att träna på, då man hela tiden får störning iform av hundar och människor. Jag började med att bli kommenderad genom ett fritt följ och tack vare Ebbas hökögon hittade vi felet på varför han kommer lite för långt fram i position. Sedan blev det rutan - såklart - där vi fortsatte på samma sätt som tidigare, och rutan blev flyttad flera gånger. Tjejerna såg skillnad sedan vi sågs sist - kul! - och träningen kommer fortsätta på samma spår.

Charlie har gått från att vara en hund som HATAR lydnad - fram tills förra hösten - tills att som idag fullkomligt ÄLSKA det. Han taggar igång såpass mycket att jag faktiskt inte kan hantera det. Han vill bara mer och mer och mer och mer.... jag kan i nuläget köra honom precis hur länge som helst, och han tröttnar aldrig. Det är hur kul som helst, att det bästa han vet är att få träna lydnad, men samtidigt blir det mer hund än jag fixar. Jag vill egentligen ha honom i lägre aktivitetsnivå när jag tränar, för i nuläget kopplar han på benen istället för hjärnan vid vissa moment. Jag fixar att få honom i rätt läge när vi tränar ensamma, men så fort någon tittar på - Daniel undantaget -, kommenderar eller har en hund som ligger och tittar, så taggar han igång nåt så in i hel*ete!

Det får kanske bli att framöver köra slut på honom fysiskt innan träning, för att hamna i rätt träningsläge.

Resultat av simträningen

Idag fick Charlie ett paket på posten, det var från mormor och morfar - dvs mina föräldrar! En pipsvans och en påse godis var skickat i födelsedagspresent. Men det är väl även helt normalt att en hund får post, adresserad till honom själv?! Är man speciell, så är man :) Charlie tackar så mycket och blev väldigt nöjd. Dock trodde han länge att det var inbakat gift i godiset, men tillslut förmådde han sig att smaka på en!

När paketöppningen var färdig åkte vi iväg till Kungliga Hundar för veckans simträning. Han simmade helt fantastiskt fint idag, och det märks STOR skillnad på hans teknik, jämfört med första gången. Idag höll han uppe rumpan hela passet och den största skillnaden syns i de thigta svängarna, där han numera bara svischar runt - åt båda hållen!! Idag fick han köra 30 min i sträck UTAN vila. Och jag tycker nästan han är oförskämd, som inte ens är andfådd när han kommer upp ur poolen efter det passet. Jag kör så hårt jag kan med honom och i mina ögon ser det verkligen ut som att han tar i rejält. Men då detta tydligen inte ger honom värst mycket konditionsmässigt, försöker jag träna på smidighet och kroppskontroll istället, och där har han gjort stora framsteg. Härligt att se vilken skillnad träningen gör på honom!

Har försökt senaste passen att köra honom i jetstreamen, för att öka tyngden på träningen. Men då jag alltid simtränar själv, så funkar det inte. Jag kan ha på den lite grann när han simmar mot mig, men så fort det blir för mycket så tycker han det är asläskigt och simmar åt sidan. Så det har jag fått lägga ner, så ska Daniel följa med mig någon gång framöver, så ska vi se om vi kan få till lite motströmsträning. Annars så fullkomligt älskar han simträningen, och när han fått gå upp idag och jag bad honom gå ner för rampen så hoppade han i vattnet istället. Det kan man kalla ett mycket bra betyg :)

Med Rose på axeln lyfter träningen

När jag kom hem från jobbet i måndags, så var det ingen hund som mötte mig i dörren. Men när jag ropade på honom, så kom det en glad vovve och hälsade - puh -, man hinner bli lite orolig då detta aldrig hänt förut. Men jag märkte att han var trött. Vi hade de tidigare 3 veckorna hårdtränat rejält, och jag upplevde ju en dipp på tävlingen samt träningstillfället dagen efter. Så då beslöt jag mig för att nu var det vila som gällde.

Dock inte för kroppen, då han fick simträna i måndags och sedan har det varit löpträning. Men lydnadsmässigt vilade han fram tills torsdagen. Då mötte vi upp Hanna, Boel och Susan på GMBK. Regnet öste ner och vinden ven, men vi var tappra och stod ut, trots att ingen hade regnkläder... Charlie fick sig bara ett kort pass med rutan-träning.

Det blev vila även på fredagen och sedan har vi nu tränat under helgen. Igår tog jag tag i fotgåendet, alltså på riktigt. Har känt att vi haft en nedåtgående trend där. Satte därför Rose på vänster axel - låter sjukt, men det fungerar - och tog med mig Daniel ut. Med rätt känsla i magen och en riktig ärlighet mot min hund, så var problemet löst på ca 1 min. Han gick som en dröm efter det, och fotkommandot har återfått sin betydelse och viktighet. Inte ett enda blicksläpp, lagom aktivitetsnivå och en härlig koncentration! Eftersom att Daniel var med ut så passade vi även på att köra rutan, där han flyttade den ca varannat skick, samt hjälpte mig att belöningsplacera.

Idag har jag kört ett likadant pass som igår, och hans attityd var helt underbar. Så fort jag är ärlig mot honom i mina känslor, så kommer attityden som ett brev på posten. Svårigheten är att klara av det med nervositet i magen... Vi fortsätter med rutan och det går bättre och bättre. Kör helt utan band nu, eftersom att han annars bara fokuserar på dom och inte ser konerna. Flyttar rutan ofta och varierar längden på skicken. Inga skall är tillåtna - idag kom det bara ett! - och blir det fel gör vi om. Jag är mycket hoppfull om att vi kommer få till en mycket bra ruta tillslut, men om vi får till det redan tills nästa helg är tveksamt. Vi varierar nu mellan att ha leksak i rutan, att jag kastar leksak framför honom medan han springer fram mot rutan och att vi gör en tävlingsmässig ruta.

Presenthög

Charlie blev firad som aldrig förr igår! Av mig fick han en leksak - en höna som piper -, men jag blev totalt bräckt av husse. Han hade varit på besök i djuraffären, och det var inget billigt besök. Charlie fick leksaker och ett aktiveringsspel från Nina Ottosson! 

Helt normalt att fira en hund på detta viset va!? 

Idag är ingen vanlig dag, för det är Charlies födelsedag!

Idag fyller min bästa kompis fyra år! Tänk att vi kamperat så länge ihop nu :) Är så lycklig att jag fått denna underbara, fina hund i mitt liv och det är faktiskt svårt att förstå att han redan är 4 år... Folk vi möter på gatan frågar fortfarande om han är en valp, men tittar man noga så kan man se lite gråa hårstrån över ögonen. Men här hemma kallar vi det för PONDUS!

När husse kommit hem ska vi fira med paket och godis, för idag är det ingen vanlig dag, för det är Charlies födelsedag, HURRA HURRA HURRA!

Äntligen registrerat

Registrerat och klart. Äntligen står det svart på vitt, nu väntar vi bara på diplomet :)

Nya halsband

Har uppdaterat koppel- och halsbandsgarderoben inför hösten med lite nya grejer. Två nya egendesignade halsband från MinxDesign, som blev hur fina som helst. Ett i samma stil som det förra, och ett i marin stil.

Har även köpt hem nya koppel från PAW of Sweden, där det blev två retriverkoppel. Ett grönt och ett blått med reflex i, vilket blir perfekt när mörkret börjar komma.

Instruktörsledd träning på GMBK

Har spenderat några timmar på klubben denna söndageftermiddag, då Åsa drillade oss från lydnadshelgen i lydnad. Bäst idag var Charlies platsliggningar då han låg jätte fint och inget ljud - jippie! På sista körde han till och med hakan i backen hela tiden, trots att hunden bredvid gick upp. Fick även ett tydligt kvitto på att han inte förstår rutan, det trodde jag faktiskt han gjorde, men det var ju bra att jag fick den informationen.

Under vårat pass började vi med fritt följ, där känslan inte alls var bra. Fick säga till honom då han till och med låste sig på något längre bort. Det har inte hänt på evigheter, men nu kom det tillbaka idag. Känns som vi är inne i en svacka - dock bara sedan igår - men hoppas det vänder snart! Dock blev han mycket bättre efter påminnelsen! Fortsatte med apporteringen, där jag fick tips på hur vi ska få till ett bättre gripande. Och sedan provade vi rutan där Charlie markerade varenda kon istället för att förstå att han skulle placera sig i mitten. Vet inte riktigt vad det beror på, dock var det första gången som jag INTE ställde ut rutan och vi hade inga band. Men jag vet hur jag ska träna, så det är bara att köra på!

Mina fina träningskompisar!

Platsliggning där Charlie hade hakan i backen HELA tiden!

Då Charlie var först ut fick han ingen uppvärmningen alls, och jag tror det bidrog till att han inte var med från början. Hanna kommenderade mig i ett fritt följ lite senare, och då kändes det bra igen. Tror att jag måste sluta vara rädd för när han inte är helt på tårna. Min känsla kan vara att han känns loj, men vad jag förstår så ser det inte så ut. Kan säga att mina träningskompisar  är grymma som granskar, stöttar och peppar hela tiden!

I veckan har jag tänkt att bara köra micropass med rutan, helst varje dag, och annars vilar vi från lydnad fram tills på torsdag då träningsgruppen ska träffas igen.

Fruktansvärd historia om kärleken till sin hund

Fick höra något som gjorde mig totalt illa till mods igår, och det gick upp för mig att alla har inte samma syn på sin relation till hund, som jag har. Vad jag fick höra var en person som med sina tre första hundar haft fina framgångar på lydnadsplanen. Alla tre hundar var uppe i elitklass innan de uppnått en ålder av tre år. När personen sedan fick sin fjärde hund - av samma ras som de andra tre - så kom motgångarna. Det gick inte ens att få ett första pris i ettan, trots att hon tränade denna hund på samma sätt som de andra, som gått så bra. Men här tog det stopp, då hunden inte alls bjöd in till samarbete som de andra gjort. När hunden fyllt tre år blev den avlivad.

För mig är det är helt overkligt, och fruktansvärt svårt att förstå. Folk som bygger kärleken till sin hund på framgångar på tävlingsbanan, är riktiga sluskar enligt mig. Framgångar är en bonus, som man självklart ska glädjas åt, men det ska ALDRIG vara grunden.

Hur kan man då ta bort sin hund bara för att den inte presterar som man vill? Antagligen får självförtroendet sig en sjujäkla törn, eftersom man säkerligen alltid fått höra att man är grymt duktig på att träna hund. Men när man får en hund man bara inte lyckas med, så uteblir berömmet och helt plötsligt kanske man inte var så duktig som man trodde?

Jag har funderat på den här berättelsen sedan jag fick höra den igår och jag kan stolt säga att jag är den totalta MOTSATSEN! Mamma påminde mig igår om att jag verkligen är helt tvärtom. När vi sålde min ponny (jag var 14 år) så fick jag låna Kurir - min älskade häst - under ett år. När det året var slut, skulle en annan tjej ha honom och vi började leta efter en annan häst. Kurir hade för korta ben, för små gångarter, för kort kropp... Men han hade ett hjärta av guld, och jag kan med säkerhet säga att det inte finns många hästar som är som han. Men han skulle vidare till någon annan och vi satt hemma och tittade på OTROLIGT fina hästar, som jag antagligen skulle kunna komma hur långt som helst med. Men oavsett hur fina och perfekta dom var, var det Kurir jag ville ha. Konstigt tyckte nog många, men vi köpte Kurir och jag har aldrig ångrat mig en sekund. Jag kämpade med honom och vi kom långt upp i klasserna i dressyren! Inte gratis, inte utan svett, men med en kärlek som är obeskrivlig genom hela resan!

Hade jag varit som personen ovan hade Charlies liv slutat för länge sedan, och jag hade nog köpt flera hundar efter det. Resan med Charlie har vissa perioder varit skit tuff. Det är inget jag någonsin stuckit under stol med. Jag har nog aldrig kämpat så mycket med något, som med denna lilla hund. Men kärleken jag har till honom är obeskrivlig. Han är verkligen mitt allt, och känslan när vi är i symbios är det häftigaste jag vet!

Att träna hund är det roligaste jag vet. Och det som driver mig är den där känslan jag får i kroppen när samarbetet är på topp! Jag älskar det helt enkelt, och det är verkligen som en drog för min kropp. Det är därför jag alltid hävdar att känslan är den viktigaste, för det är det enda som räknas för mig. Helt enkelt för att det är därför jag tränar, för att få uppleva den där underbara känslan!

I min blogg får man läsa om både framsidan och baksidan, jag skriver inte bara om allt som går bra, utan även när det går dåligt. Och jag har insett att vissa tror att jag inte tycker om min hund när jag skriver om något som gått dåligt. Jag har inte fattat detta, för i min värld existerar inget sådant! Men nu är jag medveten om det, och får nog tänka på det framöver.

Jag hoppas att ALLA som läser detta också känner avsky mot personer som ovan, och att ni som jag, är motsatsen till detta. Och att ni älskar era hundar lika mycket varje dag, oavsett om det gått bra eller dåligt på tävlingsbanan. Om inte så får ni gärna hålla er borta från mig, tack!

Så farligt var det inte!

Har fått mycket respons på dagens tävling och har förstått att det låter som att Charlie var totalt urkass! Lite väl taskigt av mig, för riktigt så var det inte. Han var inte så bra han kan va, men han var ingen katastrof. Jag har otroligt höga krav och vi har en bra lägsta nivå. Har vi bara en bättre dag så sitter första priset!

Så ni kan vara lugna, Charlie äger fortfarande :)

Efter lite vila tog vi med oss grannarna ut till Skändla för en promenad. Charlie njöt av skogsturen och turen blev extra spännande när vi hälsade på en stor flock hästar!

Nu ligger den lille på mina fötter och vi myser lite innan det är natten!

Det blev inte riktigt som planerat kan man säga...!

Fick gå upp supertidigt imorse och vi anlände i lagom tid till tävlingsplatsen. Drog startnummer 6 - sista startande - och Charlie kändes bra på uppvärmningen. På platsen blev det dock som jag berfarade, han skällde 3 gånger när jag lämnade honom... Sån jäkla skit att han började med det i torsdags, var ju evigheter sedan sist. Dock låg han fint hela tiden, och jag trodde väl på betyg 5-7 någonting.

Han fick sitta i bilen en stund, och sedan fick han en lätt uppvärmning innan vi gick in på plan. Han gjorde ett rätt dåligt fritt följ - för att vara honom -, läggandet var bra, men på inkallningen började jag ana oråd. Han sprang flera meter bakom mig innan han damp in i fotposition. Och sedan gick det bara utför...
Han bjöd på en otrolig kaxighet och nonchalans genom resten av momenten. Svansen stod rätt upp och han pekade finger åt mig åtaliga gånger...

Så hur gick det då? Rutan var svår, då det var ett mycket tunt snöre som markering runt. Och rutan stod precis bredvid planens tjocka band (som ser ut som våra rutan-band) så han sprang fel först. Men sedan kan jag inte skylla på svårighet mer, för då började han vädra i luften. Och vädrar man i luften, så jobbar man inte. Dock fick jag in han i rutan och vi fick poäng. På apporteringen fick jag ett startskall, han grep apporten och sprang åt FEL håll!! Det har seriöst aldrig hänt förut, så jag blev först helt chockad. Men klämde i med ett rejält "fot" och han kom på andra tankar. Vidare till hoppet som var felfritt och sist ut är ju fjärren. När jag vänder mig om - fick gå minst 10 meter, ska ju vara 5 i tvåan - så ligger hundjäkeln och NOSAR. Jag säger "sitt" men det händer ingenting, och jag hinner inte få upp honom innan skylten vänds tillbaka till ligg. Andra skiftet gick dock bra, men han gav ifrån sig ett fördjäkla ljud vid sista läggandet. Fjärren som suttit som ett smäck på 20 meter på träning!

Han gjorde verkligen ingenting som han brukar, och på de moment där jag vet att det kan bli fel, hade han idag hittat på nya fel att göra. OMG! Det som stör mig är dock inte att det kan bli galet på vissa moment, det är på hans attityd! Den har varit helt otrolig sista tiden, men var som bortblåst idag. Han hade ingen följsamhet alls, utan jag fick verkligen tjata på honom mellan momenten, och det kan jag inte minnas när jag behövde göra senast.

Platsliggning - 0, skäller när förare lämnar 

Fritt följ - 8, sent runt, ss, sen start 

Läggande - 9, lätt DK med huvudet 

Inkallning - 8, slarv och lek vid avslut 

Rutan - 6, tar tid att komma in till rutan 

Apportering - 5, skall och slarv vid avslut 

Hopp över hinder - 10

Fjärrdirigering - 6, 1:a sittande ej utfört, skall

Helhet - 7, hon förklarade för mig att det berodde på hans ljudande

Domaren pratade länge med mig efteråt, då hon tyckte att Charlie hade en STOR potential för att bli riktigt bra. Hur hon kunde se det på den här katastrofrundan vet jag inte, men han visade väl fina kvaliteer mellan slarvet. Kul att få så fina ord, trots en dålig runda iallafall, och det får jag bära med mig.

När jag fick mina betyg hade domaren nollat oss på platsen också. Där blev jag väldigt förvånad faktiskt, för han hade ju inte rört sig ur fläcken, så även om jag beredd på en 5:a så trodde jag aldrig på en nolla. Pratade med domaren efteråt och hon hävdade att minsta skall från hunden vid platsliggning ska ge en nolla direkt. Lånade Boels regelbok och domaren försökte leta upp det, dock kunde hon inte hitta vart det stod. Jag har nu lusläst regelboken och det är bara i elitklass det gäller - om hunden skäller intensivt isåfall - , i de andra klasserna ska det bara ge avdrag. Men nu spelade det ingen roll, eftersom att vi med en tia på plasten, ändå hade varit 3 poäng från första pris.

Är lite missnöjd med mig själv, då jag borde ha brutit tävlingen och sagt till honom. Men där lyser väl kanske tävlingsvanan med sin frånvaro och jag tänkte inte ens på det under programmet. Hade jag vetat att jag nollat platsen hade det varit en sak, men nu trodde jag ju ändå att det fanns en chans om han bara skärpte till sig. Men det ska jag bära med mig till nästa gång. Hade trots detta en trevlig förmiddag i fint väder och hade tur då Boel tävlade på samma tävling, så vi kunde peppa varandra. Var även riktigt kul att prata med mamma efteråt som inte kunde sluta skratta när jag förklarade hur Charlie uppfört sig med den lilla raket-svansen RÄTT upp. Så sjukt typiskt honom, och han kommer nog alltid se till att jag inte får något gratis!

Nu blir det till att ta nya tag och kaxigheten ska inte få vinna detta slag.  Ni kan tro att jag längtar tills oktober och lägret med Rose. Det hade varit välbehövligt redan nu :)