Året 2012

Då var det dags att sammanfatta det gångna året, och man kan absolut säga att det här har varit VÅRAT år! Det allra största är att vi blivit ett TEAM. Vi har gjort en alldeles underbar resa, och jag är så tacksam för allt som jag lärt mig under färdens gång.

Vi började året med att den siste mars ge oss ut på lydnadstävling. Det är den absolut bästa tävling vi gjort, där jag i mitt huvud inte kan komma på något alls som gick snett. Känslan vi hade på den tävlingen var det häftigaste jag varit med om. Vi vann på 187,5 poäng, och jag grät så mycket hela vägen hem från Orust så jag knappt kunde köra. Jag har nog aldrig tidigare känt mig så stolt!

Vi fortsatte tävla och körde på varannan-gång-principen. I maj tog vi vårt sista förstapris i ettan, och vi tog LP1. Diplomet sitter inramat på våran skrythylla i vardagsrummet, och jag blir lika glad varje gång jag tittar på det. Jag vet att för de allra flesta - säkert nästan alla - som tävlar lydnad, så är LP1 inte ens ett mål, och om det är det, så är det bara ett fjuttigt delmål - det är ju i eliten som räknas. Men det spelar ingen roll! Jag är stoltare än stoltast, och det där diplomet kommer jag alltid bära med mig. Vi gjorde det tillsammans, och man ska inte glömma bort att vi gjorde det med jädrigt snygga poäng också - även om det är totalt oviktigt.

LP 1 Werinas Samos

Under sommaren provade vi även på att vara med på en agilitytävling, dock en inoffeciell sådan. Vilket gjorde att vi gjorde våran debut på en svår klass 3 bana. Vi klarade de första 3 hindrena, sedan blev det för svårt. Men vi körde på ändå och gjorde en egen bana :) I nästa klass var det en klass 2 bana och då klarade vi alla hinder utom ett på rätt sätt. Riktigt kul var det iallafall! 

I slutet på sommaren åkte vi till Möklinta och deltog på Welsh KM. Charlie drämde till med 198 poäng i lydnadsklass 1 - så häftigt!! Han blev totalt 2:a i lydnad - där inte ens 200 poäng hade räckt till seger pga omräkningsregler - och lyckades även med att 3:a i agility. Överraskningen var definitivt placeringen i agility, då vi kom dit med endast ett träningspass i ryggen.

Under sensommaren provade vi på att tävla i lydnadsklass 2 vid två tillfällen. Tyvärr gick det inte alls som jag önskat, och på den sista tävligen bröt jag ihop totalt. Jag grät i 3 dagar, och var helt säker på att nu skulle Charlie bli sällskapshund. Men bara några dagar efter så visste jag att vi skulle komma tillbaka. Vi höll oss dock ifrån träningen en längre stund, mest för att låta alla känslor landa ordentligt. 

Vi kickade sedan igång träningen igen med ett lydnadsläger nere i Halmstad i oktober. Vi fick en riktig push, och fick framför allt hjälp med att inse vad duktiga vi är! En fantastisk helg, och jag tittar fortfarande på filmerna därifrån när jag behöver få rätt känsla i kroppen. 

Under hösten har vi tränat massor med träningsgruppen, och det är guld värt att ha dessa tjejer. Vi träffades på en lydnadshelg på GMBK och sedan dess har vi hållt ihop. Träningen har blivit avsevärt mycket roligare, och även mycket lärorik. Jag är så glad över att jag träffat härliga träningskompisar!

Det största som hänt under året är ändå våran utveckling. Jag startade med en hund som hatade lydnad - och samarbete - och nu har jag en hund som älskar det så mycket att han glömmer andas. Det är garanterat det jag är allra gladast för!

Små framsteg, varje träningspass

Mötte upp tjejerna vid Göteborgs Hundarena för inomhusträning på förmiddagen. Vi hade riktiga problem med att komma in, då grinden var låst med hänglås. Vi väntade snällt på att någon skulle komma och öppna, men den kom ingen... När vi väl lyckats ta oss in, fick vi problem med dörren in till lokalen. När vi väl löst det, så gick det inte att tända lamporna. Vi höll på att bli galna där ett tag!

Men allt löste sig tillslut och vi kunde börja värma upp våra hundar. Charlie fick gå som hund nr 3, och det innebär en EXTREMT taggad hund. Men trots att han var rejält på tårna, så var han jätte duktig. När han är så totalt taggad så är ju känslan där, men precisionen får ta lite stryk, även om det idag bara var lite grann. Men det är så roligt att träna med honom när han vill så här mycket, och han tycker det är så roligt, att det är helt galet!

Började med rutan, som flyttades runt, och gjorde sedan en kedja med fritt följ-läggande-ruta. Idag stod det två rutor uppe samtidigt - något vi aldrig tränat på - så Charlie valde ibland "fel" ruta, vilket inte är så konstigt. Får nog skaffa mig lite fler koner på My Dog nästa helg, så vi kan träna på att det står andra koner på planen. Annars känner jag mig riktigt nöjd med hur framstegen ser ut angående rutan. Det är ett svårt moment, men vi tar oss framåt varje träningspass. Och för varje problem man arbetar sig igenom, ju större förståelse för momentet!

Trots att han var så extremt på tårna, så var ljudandet i fria följet mindre - många gånger var han helt tyst - och att han genomför rutan utan skall är underbart! Provade även apporteringen, och var helt beredd på att han skulle döda apportbocken - eftersom att aktivitetesnivån var på topp - MEN oasvett hur långt jag kastade så gjorde han BARA felfria gripanden.

Började igår i vardagsrummet att fila på ingångarna, och öka upp tempot in till mig. Fick fram ett grymt bra träningssätt och det ska jag fortsätta med. På apporteringen idag så hade han slött tempo från gripandet fram tills ca 3 meter från mig, då blev det fart på honom. Det var precis på 3 meter vi tränade igår, så nu ska vi öka avståndet, så kanske vi - kors i taket - kan få till den där apporteringen riktigt snyggt!

Nackdelen med tålig hund...

Både jag och hund är trötta efter att ha ägnat eftermiddagen åt pälsvård. Charlie är numera rakad på bröstet och i ljumskarna. Han ser inte klok ut fram på bröstet, det är absolut finare med lite päls. Men typ 2 gånger per år rakar vi ner honom totalt, då det efter ca 2 veckor blir så himla fint. Sedan måste han hållas kort på tassar och under magen, för ju mer hår han har, ju mer kliar det på honom.

Han har även fått sig ett medicinskt bad - det tar ju sin lilla tid - och nu har vi båda landat i soffan för lite vilopaus. Charlie med sitt värmande täcke såklart. Tänk vad han hatade täcket i början, och nu kommer han själv så fort jag tar fram det.

Upptäckte när jag rakade honom under öronen att han har en ful öroninflammation i ena örat. Det är en stor nackdel med att ha en extremt tålig hund, han säger liksom inte ifrån förrän det är riktigt jävligt. Vi tittar honom i öronen i princip varje dag av den anledningen, men tyvärr var det ingen av oss som tittade igår... Ett stort problem är att han tyvärr inte får bruka antibiotika just nu. Eller om vi gör det, så är de 3 månaderna med allergiutredningen till spillo... Så nu har vi tvättat örat med speciell rengöring, och hoppas att det lägger sig om vi gör det varje dag. Så länge han inte kliar sig så kör vi så, men blir han besvärad så blir det naturligtvis ett veterinärbesök.

Dock är jag om möjligt, ännu mer IMPAD av honom på dagens träningspass. För han genomförde det med en rejäl öroninflammation, och det sänker honom alltid annars. Nu får vi bara hoppas den läker ut snabbare än snabbt!

En bra relation ger tillit, som ger självsäkerhet, som ger förstapris!

Min anledning till nervositet på tävling har ingenting med själva resultatet att göra. Min nervositet grundar sig i osäkerhet. Jag blir osäker då jag vet att jag inte har tillräcklig koll på min hund. Det kan gå hur bra som helst, men Charlie kan också hamna med näsan i backen. Men om jag går in på planen och VET att jag kan hantera alla känslor som Charlie upplever, då blir jag självsäker och då går det ALLTID bra. Grundstenen - relationen - måste ju vara där, innan man kan börja utföra alla konster - lydnad. Så varför hålla på att nöta detaljer, när problemet inte ens ligger där?  Med den uppenbarelsen på morgonen, så insåg jag att det jag behöver träna på, är ju att fortsätta stärka relationen, så att vi båda har full tillit. För det är tilliten som skapar självsäkerheten, och självsäkerheten ger förstapris!

Vad är då en bra relation? För mig innebär det fullt samarbete mellan mig och Charlie. Att han är öppen för kommunikation, att han lyssnar och att han vill göra rätt. Och detta vill han göra, bara för att han ser upp till mig och för att det bästa han vet är när jag berättar för honom vad duktig han är. Från min sida gäller det vara att tydlig och schysst. Charlie ska förstå mig, och han ska aldrig behöva undra om det nu blev rätt eller fel. Tydlighet från min sida, skapar en självsäkerhet hos honom. Samarbete, tydlighet och glädje!

Dagens pass inleddes med en korrigering då han muppade upp sig, men sedan så var relationen och tilliten där till 100 %, och helt plötsligt bara fungerar saker och ting. De problem vi stötte på, löste vi enkelt tillsammans. Hans artighet i det fria följet är så fin. Både han och jag arbetar för att göra det så bra som möjligt, och det är den här känslan av samarbete som gör att jag älskar lydnad. Hans position tycker jag är superfin, och för första gången tycker jag inte han växlar position. Han sitter lite långt fram, men det är han tränad till, så han gör bara det som i hans värld är helt korrekt. Ni kan säkert hitta massvis med fel, men jag tycker det här fria följet är SNYGGT! 

Läggandet, inkallningen, rutan och fjärren fungerade helt utan problem. Och kolla sedan in apporteringen. Han griper snyggt!!! Fick ett genombrott under ett träningspass hemma i Karlstad nu under jul, och det allra roligaste var att det fungerade även idag. Vi behöver naturligtvis träna på alla andra delar - tempo ut, tempo in och ingång - men vi har fått börja med gripandet, och gud vad kul om vi nu kan börja titta på de andra delarna också! 

Här kommer en liten film på dagens träning. Och ja, jag börjar grina i slutet. Känslan är allt, och när den sitter som ett smäck så blir jag rörd! 

Det står nu uppskrivet i vår träningsdagbok: En bra relation ger tillit, som ger självsäkerhet, som ger förstapris! 

Fina lille - BILDER

Han är det bästa vi har, och livet vore nåt så tråkigt utan honom. Vår fina lille!

Så firar Charlie jul!

Han är i centrum hela dagen och hela släkten ger han konstant uppmärksamhet. Jag vill inte ens tänka på hur mycket mat han fått i sig... Men det är bara jul en gång om året, så jag lägger mina regler åt sidan och Charlie har inga problem med att ta för sig!

Nu väntar julklapparna, och vi vet ju alla vem som kommer ha störst klapphög. Just det, Charlie såklart!

God Jul!

Raka ben när han springer...

... raka ben när han sover!

Personbästa i galenskap!

Igår var vi i Hyssna igen och lånade HallåHunds stora träningslokal. Med oss var våra trogna träningskompisar Ebba och Hanna. Den här gången skippade vi agilityn, och la allt fokus på lydnadsträningen. Charlie fick gå som hund nr 2, och MY GAD vad hatar att inte få träna HELA tiden. Han laddar igång så han blir alldeles tokig.

Vi la mest fokus på fria följet, och att få bort ljudet. Jag provade olika sätt för att tjejerna skulle ge mig feedback. Jag fick brottas med lite frustration, men med bra stöttning så släppte den snabbt. Vägen att gå är helt klart som magkänslan säger. Lossa upp knuten med beröm, och börjar han ljuda så bryta honom. Vi var alla eniga om att Charlie inte vet om att han ljudar. Skallet vid rutan vi tidigare hade bekymmer med var en helt annan sak, det fick jag korrigera bort - och det är helt borta! Men det här ljudandet är något helt annat och nu ska jag följa planen. Vi gjorde absolut framsteg på gårdagens träning. I slutet kunde han stå över 10 sekunder i fotposition och var tyst, och då bara med två träningspass. Så det ser ljust ut!


Hur raka ben kan man studsa runt på alltså?! :)

För att beskriva Charlie under gårdagens pass finns bara ett ord: GALEN! Som Ebba sa, så slog han lätt personbästa i att vara crazy! Han har så mycket energi i den där lilla kroppen så man kan inte tro att det är sant. Han leker clown konstant, och han blir vansinnig om han inte står i centrum. Han gör vad som helst för uppmärksamhet och när han väl får den, så bara lyser det om honom. Han är verkligen ett riktigt glädjepiller att hänga med den här lille token. Jag upplevde dock någonting nytt igår. Det var en hund som gick igång och ville vara till lags så mycket, att han glömde andas. Stresspåslaget gjorde att hans tunga blev blå-lila... En ny erfarenhet, helt klart. Och självklart måste man då hjälpa honom med att tagga ner.

Hundarna fick avsluta med att leka med varandra. Eller ja, leka och leka. Freja försökte mest komma undan, Pelle ville pöka och Charlie sprang bredvid och skällde för att få uppmärksamhet. De är våra godingar det!

Tugga på husse

Mina killar har alltid lekt på ett lite speciellt vis... Ju galnare, desto bättre! Som alltid när de gäller dem två...!

Jag älskar Charlies reaktion på Husses fejkade "aj", snacka om att gå från tuffast i stan till nallebjörn på en millisekund!

Genombrott!

Tråkigt att snön smälter bort, men positivt att grusplan är träningsbar igen. Jag har funderat mycket på hur jag ska få bort hans ljudande, och jag hade gjort upp en plan. Men precis innan vi gick ut, så beslöt jag mig för att göra tvärtom.

En strimma med grus att träna på!

Magkänslan sa mig att belöna extremt frekvent. Konstigt kanske, eftersom att ljudandet beror på att han blir sur för han inte får belöning. Då eldar jag ju på det beteendet. Men det finns en klok kvinna - Rose off course - som säger att man ALLTID ska lita på sin magkänsla. Så sagt, och gjort. Ljudandet försvann direkt, och vi kunde till och med stå länge i fotposition samt göra vändningar på stället - det som han gått igång mest på - med en helt TYST hund!

Något som också var väldigt roligt idag, var att han gjorde sin finaste apportering hittills. Fulla apporteringar, med fina gripanden - inget dödande - och där var lyckan så stor, att det blev kramkalas på backen.

På tisdag fortsätter vi på samma bana, så får vi se om det var rätt väg att gå!

2 månader har äntligen gått!

På självaste Lucia var det äntligen över. I 2 månader har Charlie ENDAST fått äta ett specialfoder, och ingenting annat. Han lyckades norpa en liten falukorvsbit i början, men sedan har vi lyckats hålla honom ifrån andra olyckor - vad vi vet iallafall. Nu är vi inne i provokationsfasen, som ska vara intensiv i 2 veckor.

Han äter nu sitt normala foder, och vi ska ge honom matrester hela tiden. Målet är att han ska få smaka på det mesta under två veckor. Helt enkelt för att täcka in olika områden han skulle kunna vara allergisk mot något. Dock tror inte vi att han är foderallergiker efter dessa två månader, men vi kan ju inte vara säkra förrän provokationen är över.

Charlie fick igår kalasa på ett hundben - inte ens det har han ju fått ha under denna tiden - och jag har aldrig sett honom njuta så mycket! Han ägnade precis hela kvällen åt detta ben, och den lilla svansen låg och viftade hela tiden.

Gott för Charlie att få känna smak av något annat än en fodersort, men även gott för oss att kunna slappna av lite. Vi har ju fått vara som hökar, och det har blivit en och annan målvaktsräddning under tiden. Regeln har varit, att om du tappar något så skrik rätt ut! Både vi och hund har varit duktiga, och den här helgen får vi verkligen fira att detta nu är över.

Mer snö = lycka!

Förmiddagspromenad i Ängårdsbergen. Mer snö har kommit, och det medför en lycklig vovve.

Kärlek på film

Igår var vi som sagt hos Hallå&Hund, där jag, Ebba och Hanna hade hyrt deras stora inomhushall. Vi startade med agility, där vi bara ställde ut hinder lite här och där, och sedan hjälpte tjejerna mig att välja en bana som jag och Charlie skulle köra. Han var så himla duktig! Sist vi körde agility var på Welsh KM i somras, och innan dess hade vi väl två träningstillfällen under året. Så utan träning, fixar han vår lilla bana, med slalomingång från det svåra hållet. Natural superstar!



Efter en timmes agility tömde vi banan och bytte till lydnad. För att få fram lite nerver i mig, så blev det kommendering OCH filmning. Lite småmissar, men verkligen inget att haka upp sig på. Han låter lite i halterna, men det går ändå åt rätt håll, så jag är helt klart nöjd. Han fixade rutan på första försöket - jippi - och han gör fina skiften i fjärren - en miniförflyttning på sista. Grym träning med grymt duktig vovve!



Nästa vecka ska vi dit igen!

Imorgon kör vi inomhus!

Imorgon ska vi åka ut till Bollebygd och träna i en inomhushall. Jag bokade den stora hallen, då det där finns agilityhinder. Min tanke är nämligen att härja loss med agility första timmen. Vad vi ska träna vet jag inte. Vi kör nog på den där spontana träningen, där vi bara ställer fram hinder lite här och där, och sedan bara kör vi! Ska bli så himla roligt, och jag vet en hund som kommer tända på alla cylindrar imorgon :)

Efter agilityn ska vi samla ihop oss och köra en timme lydnad. Där är tanken att försöka få fram lite nerver hos mig, eftersom att jag alltid har nerver på tävling. Och det är en STOR skillnad att föra hund med nerver och utan. Hur jag ska få fram nerver har jag en liten plan för, men den håller jag för mig själv tills imorgon. Förhoppningsvis ska ju mina träningskamrater också få lite nerver att träna med :)

Jag längtar som attan tills morgondagen, och jag är säker på att om jag kunde berätta om planerna för Charlie, så skulle han längta lika mycket!

Vi hade ju varit glödheta! Fan också...

Dagens lydnadspass kan man välja att se på två olika sätt. Antigen kan man se allt det positiva, eller så gräver jag ner mig för det enda dåliga. Vilken väg jag ska välja, har jag inte riktigt bestämt mig för än!

När jag nästan var hemma och svängde runt i rondellen här uppe, så hamnade blicken bort över parkeringen. Där uppenbarade sig det uppenbara. Vid biltvätten är det ju en perfekt träningsyta! Plogat, inga bilar och "bra" ljus. Körde ett långt lydnadspass, vilket vi klarade trots kylan, utan att vare sig jag eller hund frös.

Där du ser en biltvätt, ser jag en utmärkt appellplan!

Sedan till själva lydnaden då. Han gör ALLT så fruktansvärt bra. Han lyssnar, han gör allt med en härlig intensitet, han är hur glad som helst, han anstränger sig... Fria följet är så snyggt, rutan var klockren - både tempo, position och ställande - inkallningen klockren, läggande under gång smäller i backen. Jag ville även prova honom i ett långt fritt följ, satte tidtagaren på mobilen och traskade på. Tillslut var jag tvungen att belöna, men han hade lätt kunnat gå längre. Då visade tidtagaren nästan 10 minuter. Ja ni fattar, det är riktigt jävla bra. 

MEN det finns en detalj som förstör allt det här underbara. Han gråter i alla halter. Han låter inte högt, men han låter. På tävling finns möjligheten att domaren inte hör det, speciellt om det blåser. Men det spelar liksom ingen roll. Jag hatar ljud och jag måste få bort det här. Idag slet jag mitt hår tillslut, för ingenting jag gjorde fungerade. Dock är jag ganska säker på att gråten beror på att han blir frustrerad på mig, för att jag inte belönar honom. När jag säger till honom, verkar det som att han inte förstår att han låter. Tillslut bestämde jag mig för att låta honom sitta i fotposition tills han blev tyst. Det blev otroligt långa minuter kan jag lova.... 

Jag får jobba vidare, men ljudet stör mig nåt kopiöst. För utan det, hade vi varit glödheta.
Fan också! 

Tjusningen är att det ALLTID finns något att träna på

Nu har vi busat och härjat i 22 dagar, och jag tror framför allt att JAG behövt det. Men nu var träningssuget tillbaka. Vi har ägnat oss åt lydnad ute på den mörka och snöfyllda grusplanen. Jag var helt beredd på en övertaggad hund, och när min hund är övertaggad. så tappar han ofta precison. Men han imponerade med att hålla ihop, och trots övertaggningen, så gick han hur BRA som helst. Känslan var helt enorm, och som vi alla vet, så kommer känslan högst upp på listan.

Då grusplanen är så himla mörk, så varvade jag med att gå där, på cykelvägen och utanför affärerna. Trots mycket folk och konstiga störningar, så fixar han det. Det enda problemet jag stötte på idag var att övertaggningen ledde till ljud när vi stod stilla länge i halt. Han sitter still och han sitter i bra position, MEN han låter. Detta kom en bit in i träningen, och jag vet vad det beror på, och jag vet vad jag ska göra åt det. Dock måste jag börja inomhus, så det får vi grejja lite med under kvällen. Det finns alltid nåt att träna på!

Cykelvägen

Grusplan

Vi tränade inte bara fritt följ, utan det blev även apportering, inkallning, läggande under gång och fjärren. Härlig energi, och inga ljud på de andra momenten. Nu gäller det att arbeta bort orsaken till ljudet - dåligt tålamod - och se till att han håller snattran, vad vi än gör. Nu är det dags för mig att visa mitt stora tålamod!

Asså hedersord

Asså matte, jag lovar och svär, på hedersord, att tomten får vara ifred...!!

Pulka

Charlie har idag lekt järnet med kusinerna - daniels syskonbarn - i Mellerud. Vi gick bort till kullen och åkte pulka, och man kan väl milt säga att Charlie hade roligt. Det gäller ju att komma först ner för backen och sedan hjälpte han till med att dra pulkorna upp för kullen. Latjolajban på hög nivå! 

Han har även ägnat dagen åt att försöka tigga till sig lite lussekatter samt att hamna i fajt med Enzo. Om man frågar Charlie, så är jag säker på att han är riktigt nöjd med dagen! Nu håller han dock på att svälta ihjäl och har lagt sig i köket och försöker stirra ut mig, för att verkligen visa att han faktiskt håller på att DÖ där borta. Min lilla dramaqueen! Men han har rätt, dags för kvällsmat. 

Vi busar på

Charlies liv består för tillfället endast av BUS! Vi tränar faktiskt ingenting, utan vi bara härjar. En paus är nog aldrig fel, men i nästa vecka ska vi köra igång med både lydnad och agility igen. Igår kom mina föräldrar hit, så jag har inte sett röken av Charlie under natten. Taskmört!

Efter några timmar på Frölunda Torg med shopping, tog jag och Daniel ut den lille till Ängårdsberget. Vi fortsatte på temat bus och vad härlig naturen är nu. 

Vi brukar gå en liten stund med mellanrum och sedan får Charlie springa emellan. Det är mina föräldrar som alltid gör så här med honom, och han tycker det är skit kul. Dock är Daniel lite lätt trög, så jag får ju skrika mig hes... ;)

Han klarade hela promenaden utan att frysa om tassarna. Men när vi klev ur bilen uppe på parkeringen här hemma, så hade vi en hund på tre ben. Av med handsken och värma, vilket Charlie alltid tackar för med en puss. 

Nytt sätt att sova på

För att få vara så nära husse det bara går, valde Charlie inatt att agera huvudkudde. Det verkade som båda grabbarna tyckte det var en bra lösning!

Äntligen lite rosa

På eftermiddagens promenad gjorde vi ett stopp i en nyöppnad affär vid köpcentrumet där vi bor. Arken Zoo har flyttat hit, och det ville vi självklart kolla in. Vi provade lite olika grejer med hjälp av de fantastiska butiksägarna, och det slutade med en reflexväst från Hurtta. En knallrosa!! 

Han fick även en liten leksak. En röd liten djävul med pipfunktion, tyckte den passade rätt bra :) 

Vi mötte sedan upp husse på gräsplan och busade loss lite i snön. Det gäller väl att passa på så länge det vita glittret ligger kvar! 

Att få vara jävlig

Charlie får definitivt utrymme för att betee sig som en galning och att uppföra sig som en totalt ouppfostrad liten hund. Han mår absolut bäst av tydliga ramar, eftersom att stressen hålls undan, men ju duktigare han blir på att växla, ju mer låter vi honom gå igång.

Han har inga bekymmer med att uppföra sig i koppel, han vet att man inte får dra i kopplet och att man inte får vika av från min sida - eftersom man då kan få exempelvis en cykel i huvudet. MEN han vet också att på min tillåtelse är det helt okej att uppföra sig som ett monster. Då får man hoppa runt, bita och kampa i kopplet - vansinnigt mycket -, man får morra, och ja man får helt enkelt agera ut. Men självklart på ett villkor, och det är att man slutar direkt matte ber om det, och omedelbart uppför sig som man egentligen ska. Tydliga regler och det är så härligt att numera kunna styra honom såpass, att det inte är några problem att låta monstret komma fram.

Lycka! 

Idag var verkligen en sådan dag. Idag har vi också fått snö - äntligen - och jag visste när jag kom hem från jobbet, att den här promenaden kommer bli ROLIG! Charlie var helt galen. Han var så lycklig att han inte visste vart han skulle ta vägen. Jag älskar snön lika mycket som han, och självklart hade jag termobyxorna på mig, så att vi kunde härja i varenda liten snöhög! Om han uppförde sig som ett monster?! Självklart! Men när jag vill, så återgår han till Eriksbergs mest väluppfostrade vovve. Idag galopperade han hela promenaden, och det såg ut som att han lekte häst som samlade galoppen. Man får ju inte dra i kopplet, men det hindrar en ju inte från att gå i extremt samlad galopp :)

Sista biten fick vi sällskap av husse, och ni som känner min kille, förstår nog att det bara blev ännu galnare än det redan var från början. Uppfriskande om du frågar mig, men låter ni era hundar bli små monster då och då?!

Steppande i frosten

Härlig kyla som medfört lite frost, och ingen var lyckligare än Charlie. Vi har ju inte fått någon snö ännu, men man tager vad man haver. Att riva runt, äta och framförallt dra öron och hals i de vita kristallerna är underbart om man frågar min lille.

En dag som denna vill man ju bara vara ute så mycket som möjligt, så mellan allt pyntande och bakande, så är det precis vad vi gjort. Vi var ute hela förmiddagen, och på eftermiddagen fick sig gräsplanen ett besök. Lite budföring, men mest bara idiot-löpning efter favoritbollen, förbaskat kul!

På kvällen har den lille och jag lekt lite med klickern. Målet är att lära honom att steppa! Nu kan han på kommando steppa en gång med varje framtass i snabb följd. Sjukt söt och perfekt underhållning denna söndagskväll!

Sket i lydnaden och kastade oss in i uppfostrans värld

Då även min träningskompis Ebba var hemma för att hon var sjuk, så möttes vi upp på min gräsplan. Tanken var ju att få hundarna trötta, med minsta ansträngning från våran sida. Charlie fick göra några rutskick - då springer han men jag står still! - och jag är jätte nöjd.

Sedan sket vi i lydnaden och gick totalt in i uppfostrans värld. Både jag och Ebba har haft problem med att när våra hundar leker med någon annan, så slår de dövörat till. Jag har haft enorma problem med det, och kan ärligt säga att jag aldrig lyckats bryta Charlie när han lekt med någon annan tidigare. Men någon gång ska vara den första, och det hände idag!

Vi utmanade hundarna extremt mycket - där är vi så jäkla bra på - och jag kan inte riktigt förstå vad som hänt med min hund. Men han var hur lätt som helst att bryta! Vad som än hände var det bara att ropa hans namn, så vände han direkt och kom studsande på sina raka ben - som bara han kan - och såg helt överlycklig ut. Kul - och coolt - att se hur två dominanta hanhundar kan springa efter samma leksak, och deras mattar lätt kan styra vem som får ta och vem som ska backa, på långt avstånd, med helt normala toner i rösten.

För första gången klarade Charlie alla förbannade inkallningsövningar man har fått uppleva på valp- och allmänlydnadskurser. Nej, vi har aldrig fixat dom innan. Ni vet där hundarna ska kallas in bredvid varandra samtidigt, eller ännu värre, mötas och kallas in MOT varann. Men idag fixade han det med bravur. Hur fjantigt det än låter, så är jag så glad och nöjd!

Våra hundar var verkligen hur duktiga som helst idag, och jag är säker på att den positiva energi vi fick av våra fyrbenta, kommer att göra oss friska snabbare!

Träning från soffan

Ibland får man försöka vara kreativ, trots att man inte kan göra värst mycket. Så idag blev det 12 minuters platsliggning med matte på soffkanten - skulle svimma om jag stod upp så länge! - vilket den lille skötte med bravur. Inte ett ljud och bjöd självmant på hakan i backen från början till slut!

Han är hemma igen!

Jag är fortfarande sjuk, och har idag mått om möjligt ännu värre än igår. Kan verkligen inte minnas när jag var så här dålig senast alltså... TUR för mig att jag har världens snällaste pappa. Han har idag kört hela vägen från Karlstad till Göteborg, tur och retur, för att lämna tillbaka den lille - totalt 60 mil - och det är inte att vara lite snäll, det är att vara extremt snäll.

Så den lille är nu tillbaka och det är så skönt att ha honom hemma igen. Jag har dock varit väldigt tråkig och sovit hela eftermiddagen, men som vanligt nöjer sig Charlie med att bara få vara nära.

Sover du, sover jag

Förhoppningsvis är jag pigg till helgen så vi kan ut och härja med både lydnad och spår!

Vad skulle du ge den här tjejen för råd?

Det här med fokus är väl något vi alla arbetar med för att förbättra hos våra hundar, oavsett vilken gren vi håller på med, och även vilken nivå vi är på. Jag har nu under min andra dag med soffläge - tyvärr lär det bli en till imorgon - kollat igenom gamla filmer på datorn. Jag fastnade specifikt för en som jag spelade in på GMBK i slutet på augusti förra året.

Om ni tittar på filmen, vad hade ni då gett för råd till den tjejen med sin hund? Titta på filmen och fundera på det en stund innan du fortsätter läsa.



För de råd jag då stött på var framför allt att jag måste bli roligare och belöna mera. Tittar man på filmen så belönar jag ofta. Jag har klickern som förstärkare för att få Charlie att jobba för mig. Jag belönar med godis hela tiden. Ser Charlie glad ut? Inte det minsta. Han ser ut som han snart ska dö. Svansen viftar knappt - den rör sig, men bara för att den naturligt gör så då den här fortfarande är lååång -, han är slö och han är totalt oengagerad. När jag löser upp honom genom att sätta ut armarna, så blir reaktionen: INGENTING. Han blir verkligen inte det minsta glad. Men visst är det konstigt? Jag har klicker, massor av godis, en ryggsäck fylld av leksaker för tusentals kronor. Men ändå har min hund tråkigt. Riktigt tråkigt till och med.

Två månader senare får jag möjligheten att träna för Rose. Under det själva träningstillfället var fria följet ingen dröm. Både jag och hund fattade inte riktigt vad vi skulle göra. MEN jag gick in i det hela med totalt öppet sinne. Jag hade ändå någonstans på vägen förstått att jag gått åt fel håll. Trots att jag var den roligaste matten i hela världen - med de finaste och dyraste leksakerna - så var det ändå inte nog för min hund. Så jag tittade på filmerna från träningen med Rose flertalet gånger, jag kämpade som en tok och framför allt så visste jag att det här var min sista utväg, så det var bara att gå "all in".

En månad efter det träningstillfället så hade jag filmat den här träningen. Jag har fortfarande svårt att lägga krav min hund, men jag gör det, och kolla in skillnaden. Svansen går som en propeller, man ser att min hund tycker det är skit kul då han har en helt annan intensitet och framför allt, han blir glad när jag blir glad!


Jag åker till Stockholm och bor hos Rose i två dagar. Någon månad senare ses vi i Halmstad igen. För mig gick inte detta på ett tillfälle, jag ramlade tillbaka i gamla mönster och jag vågade inte gå hela vägen. Men Rose, Hanna och Jeanette gav inte upp hoppet om blondinen. De stöttade på och coachade mig varje gång vi sågs. När jag var nere i Halmstad och tränade med Hanna i maj, klarade hunden som tidigare var tvungen att vara själv på gräsplanen denna ordentliga störning.


Det har varit lärorikt att gå igenom gamla filmer, och jag ser verkligen vilken utveckling vi haft. Nu ser träningen ut som på filmen nedan, och där är ju inget att klaga på. En hund som tycker fria följet numera är det absoluta favorit momentet, svansen viftar hela tiden och man ser att han tycker det är kul! För egen del behöver jag inte ens tänka på belöningar längre. Jag kan träna honom hur länge som helst och bara berömma med rösten, han älskar det. Vi har kvar de dyra leksakerna, och vi använder dem naturligtvis. Men de är inte nödvändiga längre.


Vilken tur tjejen på första filmen hade som fick möjlighet att träffa rätt personer. Sedan är hon rätt duktig själv också. Den där tjejen är faktiskt rätt tuff. Hon vågade släppa allt hon lärt sig under 3 år och vågade gå en ny väg. Självklart fick hon massvis av stöttning av helt underbara människor, men det krävdes ändå mod av den där tjejen att våga. Måste säga att jag riktigt stolt över henne!

Vad vill jag då säga med det här inlägget. Att alla ska börja träna som jag gör? Absolut inte. Jag vill bara försöka få fram att det finns flera olika sätt att träna på, och i hundvärlden är det många som snöat in sig på bara ETT sätt. Så försök vara lite modiga, våga prova olika sätt och våga gå mot strömmen ibland. För vem vet, det kan vara det bästa du gjort!

Charlie har världens bästa morföräldrar!

I onsdags mötte jag upp Pappa, där tanken var att vi skulle köra halva vägen var. Men då jag har en grymt snäll pappa, så började han köra mycket tidigare än mig, vilket innebar att jag bara behövde köra ca 16 mil - medan han körde runt 35 mil...  Det var riktigt jobbigt att pussa den lille hejdå, speciellt då just ordet "hej då" är det värsta ord han vet. Men trots det, så hoppade han direkt in i backluckan på pappas bil. Där får man ju åka UTAN hundbur, och det är lyx enligt min lille.

Han ska vara i Karlstad i en vecka, främst då vi spenderat helgen i Stockholm. Men han får vara där några dagar innan och efter helgen, just för att han har det så himla bra hos mormor och morfar. Han behöver inte vara ensam en sekund, och han får långa promenader utan koppel varje dag. Han blir behandlad som en kunglighet, och ni som träffat min hund vet att han gärna tar på sig den rollen!

Trots ett dataskrivet dokument med olika regler och föreskrifter togs den lille emot med öppna armar. Från första dagen med egen häst har mina föräldrar varit lika noggranna med mina djur som jag är. De har aldrig hamnat i skymundan, och jag är så himla tacksam för det! Så därför är jag totalt trygg med att lämna bort honom, för jag vet att mamma och pappa sätter Charlie först, precis som jag gör. Ni är bäst ❤

Den lille har även lyckats med bedriften att bli magsjuk, trots att han bara äter sitt foder. Men han har antagligen druckit i nått vattendrag på någon av promenaderna. Så i helgen höll han mamma och pappa vakna nästan hela natten genom att kräkas i både säng och på heltäckningsmattan.

En blick säger mer än tusen ord. Man riktigt ser att han inte mår helt bra...

Idag är jag väldig tacksam för att den lille inte är hemma. Jag däckade direkt vi kom hem från Stockholm igår, och sedan dess har jag varit sängliggande. Feber och skit ont i halsen. Feber innebär sängläge för mig, för annars svimmar jag. Så då är det väldigt skönt att inte behöva kämpa sig ut på promenad med vovven. Charlie har fått sitt stora medicinska bad ikväll och jag fick den här bilden skickad när de var klara: 

Allt enligt föreskrifterna... :) 

Nu hoppas jag på att jag är frisk tills på onsdag, så jag kan gå till jobbet och hämta Charlie efteråt. Han är sjukt saknad. Sedan har jag också fått hjälp med hur jag ska lösa problemet med ljud på platsliggningen, så jag är grymt taggad att sätta igång. Får jag bara ordning på det, så känner jag att vi är redo för tävlingsbanan igen! 

Dags för lite skryt

Det går så fruktansvärt BRA just nu och dagens lydnadspass var helt fantastiskt. För det första så regnade det inte - äntligen ett pass utan regnkläder - och för det andra så är Charlie helt underbar att träna med. Han bjuder verkligen till och vi har så roligt under passen så det är helt otroligt. Även om saker självklart kan gå fel, så beror det inte längre på att han ger mig fingret. Han jobbar verkligen och vilken skillnad det är att träna när man har en hund som anstränger sig för att göra sitt bästa!

Han var grym med rutan idag, och jag börjar verkligen se att poletten trillat ner. Han söker koner på väg bort från mig och han söker mittpunkten i rutan när han väl är där. Så kul att se! Vi nötte apportering, och då främst gripandena eftersom att det är ett problem. Han vill ju helst sätta tassarna på apporten så den flyger iväg - han lägger själv in ännu mer jakt än det redan är från början - och han tycker det är skit kul. Tyvärr inte rätt, så där arbetar vi med att få honom att förstå att det är lydnad vi håller på med och inte jaktidioti. Jag lyckades bra idag, och det gäller att gå "all in" varje gång man tränar min hund. För går man "all in" med känsla, så får man ett lyckat resultat med sig, varje gång.

Vi fortsatte sedan med ordförståelse, där jag la apporten 5 meter från rutan och varvade kommando. Inte lätt att vara låst på apporten och få kommando "rutan". Men eftersom att han kopplade på hjärnan så löste han uppgiften fint, så fint att jag skrek av glädje.

Avslutade med ett långt fritt följ, där jag nynnade på Pippi Långstrump, och där fanns inget att klaga på. Verkligen ingenting alls i min värld. Jag är så nöjd, och jag kan skryta ihjäl mig om hur duktig Charlie är just nu.

Sjujäkla fart i spårskogen!

Veckans spår la vi denna gång vid Sisjön. Jag la ut ett spår på 640 meter, flertalet vinklar och 6 apporter. Det var rätt jävlig terräng och jag drog mig i backen rejält vid utläggningen en gång.... Spåret fick ligga till sig medan jag och den lille tog en promenad runt sjön. Husse fick snabbt avvika för att fixa med våra biobiljetter, vilket gjorde att när det var dags att gå spåret var jag den enda tvåbeningen som var närvarande. 

Kollar in dykarna som bubblar upp i mitten på sjön

Så idag var det jag som fick hålla i linan bakom den duktiga spårvovven. Charlie spårade jätte fint, MEN han gör det så sjukt fort. Vi missade första apporten då jag de första 150 metrarna var i full chock. Jag hann inte alls med och jag hade ingen aning om att han låg på så mycket. Så det blev mest rörigt och då jag tappade linan helt så tuffade Charlie iväg själv - klockrent i spåret såklart! Jag trodde jag skulle hinna ikapp, men då jag höll på att slå ihjäl mig fick jag kraxa "stanna" istället, vilket han snällt gjorde. Han vände då tillbaka till mig för att kolla om jag höll på att dö - vilket jag nästan gjorde - och då blev det lite rörigt. Men efter att ha samlat ihop mig och lagt linan runt bakom ryggen för att kunna bromsa med kroppen, så fixade vi resten galant! 

Dagens spår

När mörkret fallit tog jag och Charlie en löprunda, vilket var precis vad jag behövde. Finns det nått bättre än att springa när man grubblar på saker? Lovley. Så även denna söndag har min lille fått aktivering av både kropp och knopp. Han sover nu sött i sin säng, och vi tvåbeningar väntar på Solsidan!

Att tycka synd om sig själv - film

Det gäller att göra sin röst hörd och visa vad man tycker om det man blir utsatt för. Fråga Charlie, han är expert i ämnet. Idag beslöt han sig för att nu får det vara nog med allt det här badandet. Han ska stå i minst tio minuter med schampot på kroppen, och idag lät det så här HELA tiden. Livet är hårt!

Det börjar sippra ut lite will-to-please

I förmiddags tränade vi lydnad med Hanna och Freja på Kallebäcks BK. Kladdigt och geggigt, MEN inget regn! Vi började med gruppmomenten som gick bra. Som vanligt ligger han där jag lagt honom, och han sitter där jag satt honom. Sedan kom det något ljud, och det är ju den osäkerheten vi håller på att arbeta bort. Det är inga skall, utan det är ljusa gråtljud.. Det blir bättre och bättre hela tiden, så jag känner mig trygg i min träningsmetodik i momentet.

Nästa moment för vår del var den älskade rutan. Jag är så överlyckligt glad över träningen idag! Ny plan, folk runtomkring och jag sköter ändå mitt jobb. Tre tillsägningar vid skall och sedan höll han snattran. Han jobbade skit fint, och utförde en klockren ruta flera gånger. Wiiie!

Sista momentet för dagen fick bli apporteringen. Hanna såg en skillnad på utförandet jämfört med tidigare, vilket var kul att höra. Idag fick Hanna lägga ut apporten - för att minska på jakten - och han gjorde jätte fina gripanden.

Han är just nu helt underbar att arbeta med min lille kille, och jag vågar nästan påstå att det börjar sippra fram lite - eller ganska mycket - will-to-please ur kroppen på honom. Det mina vänner är stort!