Kidnappad till Värmland!

Pappa har varit här under dagen och kidnappat min lille, så nu är han i Värmland! För oss tvåbeningar väntar en vecka på skidor, och som vanligt ställer mamma och pappa upp och passar den fyrbente - ni är bäst! Jag har varit hemma i typ 20 minuter, och har redan grym Charlie-abstinens.

Rekord i längst tid för en hund och pizzabit?

Vi skulle båda ha tagit en löprunda och kört ett sista lydnadspass idag, men tyvärr satte mina magkramper stopp för det. Den lille fick ta en promenad med husse istället, och för att stilla mitt dåliga samvete- för utebliven träning -, bjöd jag på en bit pizza.

Charlie blev dock extremt chockad då han fick en HEL pizza bit i matskålen. Han kom snabbt ut i vardagsrummet och döstirrade på mig med en blick som sa HJÄLP! När vi båda var framme vid matskålen fick jag övertyga honom om att det faktiskt går att äta biten, utan att den är delad i småbitar. Jag fick en blick till...

Asså, gud vad taskigt och inte dela i småbitar... 

När han inser att hjälpen uteblir, börjar han slicka på pizzan. Fem minuter senare är den uppäten. Måste nästan vara rekord i längst tid för en hund och en pizzabit. Fisförnäm? Nää, säger du det! 

Tillbaka på klubben

Kan inte minnas när vi var på klubben och tränade sist, så idag gjorde jag slag i saken och åkte ut direkt efter jobbet. Hade fem lager med tröjor + min tjocka vinterjacka - det är ju ganska många minusgrader ute - och den lille fick träna i sitt vintertäcke. Lite frusen om fingrarna blev jag, men annars höll vi värmen bra båda två.

Vi nötte tysta halter hur läääänge som helst. Jag bestämde mig direkt för att köra språngmarsch, gå ner i vanlig marsch några steg och sedan halt, och att jag skulle fortsätta tills han gjort MINST 5 stycken tysta halter på raken. Det tog lååång tid och en rejäl portion tålamod från min sida. Men jag hörde Roses ord i huvudet "var saklig och blanda inte in några känslor". Det innebär ju att frustration från min sida inte är tillåtet, och det klarade jag galant idag. Efter ett extremt nötande - där jag använde kortkopplet - så klarade vi det! Testade av honom lite då och då efteråt, och det fungerade fortfarande.

Rutan gick klockrent idag. Bra fart ut, snyggt ställande och fin position. Tränade några gånger på att stå kvar lite längre i rutan, eftersom att dom ska göra det i tvåan. Blir svårt ibland, eftersom att han är lärd att om jag är tyst, så har han fel position. Det kommer ju fungera i högre klasser, men kanske inte optimalt i tvåan. Har faktiskt inte tänkt på det innan... Men det är ju bara 5 sekunder han ska stå, och det fixade han fint idag!

Vi tränade även på tvåans hopp med fint uthopp, snabbt sättande, bra återhopp, men ibland dålig ingång. Han hamnar lite snett ibland vid ingången vid hoppet. Antagligen för han går upp lite i varv - det är så kul att hoppa - så han tappar lite fokus. Men med lite träning, så fick vi ordning på det lilla bekymmret. Idag körde vi också en platsliggning. Trots kylan så hade han inga besvär med att ligga ner i snön, han hade ju täcket på sig så han hade ju värme under magen. Idag låg han faktiskt på hela 30 meter och jag fick ett mini-ljudande första sekunderna, men efter mitt "eeeyy" så var han helt tyst!

Det här bekymmret vi fått med ljud kommer inte lösa sig i en handvändning. Jag kommer att få lägga mycket krut på det, och jag är helt beredd på att det i tävlingssituation antagligen kommer komma en hel del ljud. Men trots att det, så är jag så himla nöjd med allt vi tar oss för just nu. Så ljudandet ska självklart bort, men jag njuter på vägen!

Arga tankar gav löprundan rekordtid

Löprundan på måndagar börjar bli en stående aktivitet, och idag gick det i ett rekordtempo. Jag har en person som är som en "stalker" efter mig, och påhoppen blir bara grövre och värre. En vän har hjälpt mig, och nu är vi två som åker på detta istället. Det skapar naturligtvis en del frustration, och den gav mig extra bränsle på dagens löprunda!

Jag lyckades alltså hålla rekordtempo och sista biten fick Charlie springa framför mig, han provade att lägga lite tyngd i linan, och då han fick ett "bra killen" så drog han på som attan. Hur kul som helst, och det får nog bli att försöka lära in något kommando som betyder att han ska springa framför mig och lägga på lite tyngd. Nu hade han ju vanligt halsband på sig, så det blev bara en kort bit, men nästa gång blir det garanterat sele på!

Betydligt kallare att springa idag, än det var när bilden togs!

Vill tack alla ni som peppat och stöttat när påhoppen ramlat in! Jag är inte nedgrävd överhuvudtaget för detta. Jag tar inte åt mig av påhoppen alls, men självklart känns det konstigt att vara utsatt för det.

Får ändå tacka skitungarna!

Har haft en härligt träningspass ute på gräsplan här bakom. Planen var att testa av varje moment och arbeta igenom ett "problem" på varje moment. Då gräsplan är täckt av snö så blev det ingen platsliggning, då Charlie är extremt frusen och inte fixar att ligga ner en längre stund när det är så kallt.

Började med fria följet där fokus naturligtvis låg på rätt aktivitets- och koncentrationsnivå, för ligger han rätt där, så kommer inget ljud. Det lyckades jag med direkt, så därför tog jag istället tag i hans position utifrån mig. Han har senaste tiden börjat gå lite väl nära mig, och idag trängde han faktiskt en del. Inte så mycket att han går snett, men jag känner honom mot benet. Så det tog vi bort, och han gick superfint!

Vi arbetade oss igenom alla andra moment, och det är bara små pill vi håller på med. Träningen går verkligen riktigt bra just nu, och det handlar "bara" om att både jag och hund är koncentrerade. Momenten kan vi! Idag fick jag även HJÄLP med att få igång känslor i kroppen som inte ska finnas där vid hundträning.

Som alltid när vi tränar så är det barn som leker runt omkring. Idag var det dock två pojkar - kanske 5 år gamla - som lekte en bit bort, och deras mammor satt och pratade precis bredvid. När vi tränar på rutan så kommer grabbarna fram och leker med mina koner. Jag tittar hundra gånger bort mot mammorna, men de har ingen koll på sina barn överhuvudtaget. Jag fortsätter träna, men självklart börjar känslorna bubbla igång i kroppen. Eftersom att dom står i rutan, så kör jag lite fotgående istället. Då börjar pojkarna springa efter oss, med varsin pinne i handen, och skriker att de ska döda oss - trevligt! Dom är extremt nära och viftar med sina jävla pinnar, samtidigt som dom skriker både det ena och det andra. Känslorna i kroppen går igång rätt bra i kroppen och egentligen skulle jag bara vilja skrika till mammorna att deras monster STÖR. Men istället tar jag tillfället i akt att träna tillit. Charlie tyckte självklart det var obehagligt - inte så konstigt - men jag tar ett djupt andetag, fixar mina känslor och han går ett jätte fint fritt följ! Eftersom pojkarna inte får någon reaktion från oss så går de efter en stund...

Frågan är bara hur man som föräldrer tänker. "Åh där är min söta unge som aldrig fått höra ett nej, och vad gör min gullunge. Jaha, han springer bara efter en tjej med hennes hund med en pinne i handen och skriker att han ska döda henne. Gud vad jag lyckats bra med den pojken". Nåt i den stilen kanske?!

Känslan var även idag fantastisk, och samspelet känns så himla fint mellan oss. Trots att jag blev nåt så sjukt irriterad på ungarna, så var det jätte bra träning. Dom fick mina känslor att vackla, och det är precis det man behöver träna på. Den lilles attityd är underbar och som extra belöning fick han bära apportbocken hem. Behöver jag säga att han var stolt?!

Dags att söka till Idol?

Att leva med Charlie innebär...

* att du alltid måste ha minst 3 bajspåsar med dig när ni går ut
* att du har alltid har en kompis i ditt knä när du ser på tv
* att du aldrig behöver vara orolig för att mat ska försvinna från bordet
* att du har en kompis som tålmodigt väntar utanför dörren när du går på toaletten
* att du får lägga en del pengar på veterinärkostnader
* att du har en hund som inte går till dörren när han vill ut. Han visar i princip aldrig att han vill gå ut, men krisar det ordentligt så blir han förstelnad och stirrar ut dig
* att du har någon som delar din säng med dig, varje natt
* att din hund snubblar några gånger varje promenad, eftersom han tittar på dig hela tiden, och därmed står på näsan när terrängen plötsligt ändras
* att du inte kan binda upp din hund någonstans.... eller det går, men han skriker tills du kommer tillbaka

* att du har enorm glädje och energispridare i ditt hem
* att du har en hund som lever efter mottot: ju galnare, desto bättre!
* att du ofta får höra vilken fin hund du har
* att du har en hund som bara ser lösningar. Binder du upp honom försöker han bita av kopplet, sätter du en grind framför honom så hoppar han över...
* att du kan glömma att du lyckas få din hund trött varje dag
* att du bör ha ett stabilt hjärta, då hunden alltid gör först och tänker sedan, så dödshopp hör till vardagen
* att du har en hund som aldrig blir glad när du säger "ska vi gå ut?" Han tittar bara på dig som om du vore knäpp
* att du bör gilla att ha din hund nära, för Charlie är alltid nära.

Att leva med Charlie innebär att du har en fantastisk familjemedlem och träningskamrat. Han är vårat allt och vi kunde aldrig fått en bättre hund. Vi älskar alla hans sidor, och skulle inte vilja vara utan något.
Att leva med Charlie innebär ren och skär KÄRLEK. 

Ger självkänsla och självförtroende

Tillsammans med mina fina träningskompisar Ebba och Boel har vi idag spenderat en timme i stora hallen på Göteborgs Hundarena. Då tiden var knapp, bröt vi vårat vanliga träningsmönster och alla körde för sig själva. Min plan för mig och Charlie var fokuserad på att träna utan ljud.

Efter ett telefonsamtal med Rose igår, så var känslan i kroppen på topp. Ingen får mig så fylld med självkänsla och självförtroende som hon gör. Med den känslan tog vi oss an alla moment idag, och framstegen lät inte vänta på sig :) Vi har en sådan grym teamkänsla tillsammans, och så kul som träningen varit den sista tiden går inte att beskriva. Det är som en drog! Jag är helt beroende av att få den där kicken i kroppen som lydnadsträningen innebär. Han är så fruktantsvärt rolig att träna med min lille parvel.

Gjorde en genomkörare av alla moment och filade lite på olika detaljer. Gjorde många halter i fria följet - eftersom att det taggar upp honom - och lyckades få bort både ljud och stress. När han arbetar lugnt och fokuserat, så har vi ett sjujäkla fritt följ alltså. Fortsatte med rutan, där han numera alltid vänder upp lite väl grovt till höger. Han hamnar inuti rutan, men jag vill att han söker mitten. Genom att visa hur jag ville ha det, så gick han rakt in i och vände upp snabbt på slutet. Drog dock ner på avståndet, så avståndet vi klarade det på nu var 5 meter. Filade på ett snabbare sättande vid hoppet och kollade av gripandet på apporteringen.

Vi avslutade träningen med gruppmomenten. Sitt i grupp är inga problem, han sitter som ett ljus. Han låg fint med hakan i backen på platsen, men han ljudar ibland. Hade långlina på för att kunna lägga lite press på honom - man måste jobba trots att man ligger still - och då försvann ljudet. Kunde på slutet gå ut på ca 20 meter och där borta låg en tyst hund :)

Nu gäller det för min del att behålla den känslan som Rose givit mig, och lyckas jag med det, då kommer det hända roliga saker framöver!

Han öppnar inte ens munnen

Både jag och Daniel har kommit igång med löpningen, och vi ser till att inte springa samma dagar. Det gör att Charlie - förhoppningsvis - kommer få minst 4 löpturer i veckan. Idag är det redan dags för nr 2 denna vecka. Jag var ute igår, och idag kör Daniel.

Jag tycker dock Charlie är rätt taskig när han springer med mig. Jag flåsar på rätt bra - läs riktigt bra -, medan han inte ens andas med öppen mun. Hundjäkeln springer hela rundan med STÄNGD mun. Han behöver inte börja flåsa, men det vore ju kul om han iallafall tyckte det var liiite jobbigt, så han i varjefall inte bara andas med näsan. Där får man för att hunden har en sjujäkla kondition!

Daniel håller både ett bättre tempo än mig, och springer längre, så nu håller vi tummarna för att Charlie iallafall fått andas lite med munnen på deras runda!

Träningstripp söder ut

Jag och Ebba åkte igår ner till Halmstad igår för att träna tillsammans med Hanna. Det var öppenträning i Halmstad Hundarena, och det var mycket folk och hundar där. Jag och Charlie var först ut, vilket var perfekt då jag ville testa honom i den extrema ljudvolymen och miljön innan han kunnat känna in den. Blev kommenderad genom tvåan, och det var ingen perfekt genomkörning, men ändå är jag jätte nöjd. Missar lite här och där, men jag kan INTE begära mer än så här. Tittar på man vissa detaljer som han klarade av så imponerar han. Många gånger klarade inte ens JAG av störningarna, så då kan man inte begära det av hunden.

Vi detaljtränade sedan apporteringen - där han började döda igen - men det fick jag bort snabbt, lite fotgående med kortkoppel där Hanna - som är ASläskig enligt Charlie - gick riktigt nära för att störa ut honom och sist blev det träning på fjärren. Han har fina skiften, men idag fick jag inte upp han på första skiftet! Har aldrig varit ett problem innan, men alla problem är till för att lösas :) Lösningen den här gången blev att jag fick gå ut på ca 6 meter och sedan BLUNDA och göra skiftena. Då fungerade det perfekt! Nyttig läxa.

Vi lånade Bailys gäststuga över natten, och båda hundarna uppförde sig exemplariskt och sov gott. När vi vaknat gick vi ut i kylan och lånade appellplanen någon dryg timme för ytterligare lite träning. Jag och Charlie började även idag med att köra igenom tvåan. Han gjorde allting jätte bra, men tyvärr så ljudade han mer än någonsin. Jag tror faktiskt han ljudade i varje moment, vilket var synd för han utför dom så fint annars! Nästa pass började vi med att arbeta bort ljudet och det blev väldigt mycket bättre. Han var fortfarande lite mer taggad än jag vill ha honom, men SÅ mycket bättre än vid första passet! Är han i rätt mode - inte för taggad - så är han tyst och han håller positionen. Så fort han går upp för mycket i varv, så hamnar han lite för långt fram. Här går vi ett fritt följ i slutet, där han börjat tagga upp lite igen, men det här är jag jätte nöjd med!



Kontentan - för både mig och Ebba - efter vår lilla roadtrip är att det handlar om HELHET. Momenten finns där, detaljerna finns där. Vi behöver inte nöta moment efter moment. Men vi behöver träna på att kunna paketera, att ha en härlig intensitet utan att det slår över och att hundarna hela tiden ska använda huvudet. Vi måste även bli bättre som förare, då vi måste bli stabila i hur VI utför momenten och stabila i våra känslor.

Nu kör vi! 

Två duktiga lydnadshundar!

Hur man gör en allergiutredning på hund

Idag var vi tillbaka på Västra Djursjukhuset för nästa steg i allergiutredningen. Efter en liten genomgång fick Charlie gå upp på undersökningsbordet, och sedan fick han sömnmedicin i en ven på frambenet. Meningen var att han skulle somna, men Charlie är Charlie, så det gjorde han såklart inte. Min lille är - som ni vet - en riktig kämpe, och hans vilja av stål visade sig ordentligt idag. Han blev slö, men han somnade aldrig. Och personalen som var med sa att det var "enastående" att han orkade kämpa emot så, och att de aldrig haft en hund som varit så vaken på den dosen han fick. En fighter utan dess like alltså.

Han rakades på magen och sedan började pricktestet. 29 allergener - vilket innebär 29 sprutor - fick han på magen. Och trots att han inte sov, så låg han blickstilla. Jag fick sitta på en stol bredvid honom och kunde prata och klappa på han hela tiden. När han fått alla 29 stick var det bara att vänta och se om det blev en reaktion på någon. Under väntetiden diskuterade jag och veterinären - med låga röster - det vi hittills kommit fram till.

Under de två månader där Charlie endast fick äta allergifoder - och inget annat - blev han bättre i klådan, men fick ändå i korta perioder lite klåda. När vi sedan provocerade med hans gamla mat - och rester från våran mat - blev han direkt sämre. Öroninflammationen kom på en gång och klådan eskalerade. Vi avbröt och återgick till allergifodret, och han blev långsamt bättre.

Tillbaka till dagens undersökning. Allt utfördes av veterinären samt en biomedicinsk analytiker. När 20 minuter hade gått, så hade Charlie bara en reaktion på EN av alla de 29 allergenerna. Den han hade reagerat på var kontroll-allergenet, vilket alltså inte var något "riktigt" allergen. En prick var koksalt för att man skulle kunna se hur knöl såg ut utan reaktion, och en var kontroll-allergen, för att man skulle kunna se hur en reaktion såg ut. Han reagerade inte på något av de riktiga allergenen, som bland annat var pollen, olika grässorter, katt, jästsvamp, kvalster, fårull mm.Resultatet från pricktestet kan betyda två saker: Antingen tillhör han en av de 10 % hundar som inte reagerar på pricktest, ELLER så är han inte allergisk mot någonting i omgivningen. Dock ska vi fortsatt observera prickarna i 48 timmar, då vissa hundar får en försenad reaktion, så det är inte helt klart ännu.

Han fick en spruta för att piggna till, och även en spruta med kortison. Kortisonet fick han som en engångsdos för att minska risken för att det kliar där han fått alla sprutor.

Så här såg pricktestet ut när vi kom hem, då knölarna försvunnit. Men om ni tittar på den andra pricken från vänster högst upp, så ser ni att den är röd och de andra är vita. De små röda prickarna är lite blod från sticket, titta mer på den röda rodnaden. 

Klargjort är iallafall att Charlie är en foderallergiker. Han kommer framöver att endast äta ett extremt allergifoder - som är SVINdyrt - och om någon månad kommer vi att börja utreda vilken föda det är han inte tål. Saker vi då ska provocera med är exempelvis kyckling, fisk, gris, nötkött mm. Det kommer att ta tid, då man efter varje reaktion måste tömma kroppen genom elimination igen - alltså period med bara allergifodret - men har vi tur så får vi resultat av det. Om vi då kan se vad det är han inte tål, så får jag hjälp av veterinären att hitta ett foder han framöver kan äta - det gäller att bli exepert på innehållsförteckningar -, som då förhoppningsvis är lite humanare i pris. Är så himla lycklig över att min kräsna hund fullkomligt älskar allergifodret, sån tur!

Då en biomedicinsk analytiker var med - alltså en person som arbetar på laboratoriet - så gjordes utstryk från båda öronen direkt i rummet. Hon hittade ingenting i vänster öra, men hittade lite svamp i höger öra. Vi hade skött oss bra som nästan fått bort allt utan antibiotika, men nu är behandling insatt för öronen. Som ni vet har öronen varit ett bekymmer sedan valptiden, han fick sin första öroninflammation när han varit hos oss i två veckor. Nu har vi långsiktig plan och förhoppningsvis ska han slippa det framöver.

Jag måste säga att jag är så nöjd med den hjälpen jag fått angående detta. En sådan rejäl undersökning, och med en sådan noggrann veterinär. Jag valde att ringa till Västra just för att de har en veterinär som är specialist på hudsjukdomar, och det märks vad kunnig han är. Det känns tryggt, och jag vet att utredningsmässigt  och behandlingsmässigt gör vi allt som behövs för att Charlie ska få det så bra som möjligt. Samtidigt som ingenting görs bara "för att", utan det är ett mål med allting. Risken kan ju finnas att man får genomgå saker som inte behövs, eftersom man betalar för det, men det har jag inte märkt någonting av alls kan jag lova.

Nu kom Charlie med favoritleksaken i munnen och ville leka, så nu får jag lägga ifrån mig datorn. Har man varit nerdrogad får man lite - läs MYCKET - extra uppmärksamhet här hemma förstår ni!

Igång med fysträningen

Efter två rejäla förkylningar kunde jag idag ÄNTLIGEN ta tag i löpträningen igen. Den är ju absolut inte bara för min skull, utan precis lika mycket för den lilles skull. Med en ny löparjacka - knallrosa - och ett löparbälte - julklapp från Daniel - var jag mer än redo för att trötta ut kroppen. Att Charlie matchade mig med sin knallrosa reflexväst, gjorde oss oslagbara - innan vi började iaf! Bältet var verkligen toppen, då jag vågar inte ha honom lös, eftersom att jag springer i en miljö där det inte passar. När han satt fast i kroppen på mig, behövde jag inte bry mig alls om vad han gjorde. Han tar ansvar för att sköta sitt jobb - och han får möjlighet att visa att han kan ta det -, och avviker inte ett dugg från min sida.
Att springa med honom är verkligen en fröjd!

En sväng på mässan

Igår var jag och Daniel en sväng på My Dog. Vi tyckte båda det var en besvikelse, så vi var inte där så länge. Men jag hittade iallafall de två saker som stod högst upp på listan: en sax till tassarna och ett back-on-track täcke.

Charlie tyckte väl sådär om täcket den första minuten, men sedan somnade han gott med det. Förhoppningsvis kan det hjälpa till att öka cirkulationen i de något stela ryggmusklerna på den lille. I övrigt på mässan hade jag definitivt hoppats på att hitta lite mer träningsgrejer, men Ebba hade varnat mig innan att utbudet nästan var lika med noll. Så det fick bli en beställning över nätet idag istället!

Nu har vi tagit ännu en långpromenad med den lille och han ligger nu tätt vid min sida och sover. Kikar lite i högra örat och ser att det fortsatt är helt fint. Han behövde ingen antibiotika för öroninflammationen. Har tvättat det varje dag med speciell rengöring, och haft tät kontakt med hud-teamet på Västra Djursjukhuset. Skönt att det löste sig utan att Charlie hade ont, att det kliade och utan att vi behövde börja om med hela allergiutredningen. I veckan ska vi tillbaka till veterinären för nästa steg i utredningen.

Snurrigt på söndagsmorgonen

Vi gick vilse två gånger i Skändla imorse, och det var riktigt snurrigt där ett tag. Men det resulterade bara i en extra lång promenad, och det är ju aldrig fel!

Att göra guld

En av mina aha-upplevelser inom hundvärlden var en gång när instruktör Åsa på GMBK sa en väldigt enkel mening. "Våga arbeta igenom problem, trots att det står folk och tittar och du egentligen vill visa upp det ni är bra på". En väldigt enkel mening, som dock satt sig i min hjärna, och förändrat hur jag tränar.

Problem låter så stort, men det är det inte. Problem kan vara sneda sättandet, dåligt gripande på apporten, kontaktsläpp i fria följet, ja you name it. Det finns alltid något att träna på!

Jag har kanske tagit det här ett steg längre än vad Åsa tänkte, när hon instruerade oss lydnadsnördar där en helg förra året. Men jag ser absolut till att varje träningspassm ha arbetat med ett av de problem vi har just nu. Oavsett VART vi tränar, och VEM som tittar på.

Det gäller att våga störtdyka ner i problemet, och inte fega med att blunda - och hitta på ursäkter -,utan med huvudet före rätt ner i skiten. Simma runt en stund och se över läget, fortfarande med öppna ögon. Se till att granska varenda partikel, och vet ni vad som händer när man sätter ihop partiklarna igen?
Man får GULD.

Fredagsmys!

Mål 2013

Ett nytt år är här, och det är alltid roligt att sätta upp några mål att arbeta emot. Mitt största mål är dock inget som kan skrivas i en mening. Det största målet är att vi ska fortsätta att utvecklas som ett team, och att vi ska fortsätta ha lika roligt i allt vi gör. Charlie kommer fortsatt att vara den centrala punkten i mitt liv och jag kommer fortsatt ägna all min lediga tid åt honom. Vi ska fortsätta att ha samma glädje och intensitet i allt vi gör, och teamkänslan ska fortsätta att förstärkas. Men trots detta luddiga, så finns ändå några konkreta mål att sträva efter.

* LP 2
* (Start i trean) - endast ett drömmål
* Starta på en riktig agilitytävling
* Fortsätta träna spår
* Göra debut i rallylydnad

Ska en hund GILLA fyrverkerier?

När klockan närmade sig tolvslaget inatt så började raketerna explodera här utanför. Den normala reaktionen från en hund - antar jag - är att antingen bli rädd, eller att bara inte bry sig. MEN min lille tycker fyrverkerier är HÄFTIGT. Han sitter gärna i köksfönstret och tittar på det fullständiga kriget som pågår utanför. Han är verkligen en på miljonen min lille knäppgök!

Vid tolvslaget stannar jag alltid inne tillsammans med honom, och herregud vad det small och grejjade utanför. Nästan så jag tyckte det var lite obehagligt. Och trots att Charlie tycker det är häftigt och gärna vill kolla på, så vill jag inte riskera att någon smäll ska göra honom rädd. Så vi gick helt sonika in på toaletten, drog på vattnet och tillbringade de första minutrarna av det nya året där inne :)

Senare på kvällen var det någon som smällde av en bomb på våran innegård. Då fick jag ett snabbt ögonkast från den lille, och erbjöd direkt min famn. 2 minuter senare sov han gott i mina armar. Kärlek. Trygghet!

Han hade under kvällen käkat oxfile och julskinka, samt varit ansvarig ledare när vi spelade Twister. Så han fick hjälp av Therese att bli nerbäddad för kvällen, och sedan sov han sig igenom den fortsatta festen. En alldeles perfekt nyårsafton!

Gott Nytt År!