Slutet på allergiutredningen

På eget bevåg har vi beslutat oss för att inte fortsätta utreda VAD det är för livsmedel Charlie inte tål. Att under minst ett halvår hålla på att prova olika saker för att se om vi får reaktion, när det egentligen inte leder till något känns så meningslöst. Om man tittar på innehållsförteckningar till hundmat, så inser man att allergifoder är det enda han kommer kunna äta. Så varför krångla för att se om det är kyckling, lamm, fisk, pasta, nötkött, gris osv som han inte tål? För varje livsmedel han får som han inte tål, kommer han besväras av klåda i flera dagar, och jag ser ingen mening med att utsätta honom för det. Att han sedan i vardagen bara ska få sin mat som belöning, kan ju tyckas tråkigt, men vi har märkt att en liten falukorvsbit eller en liten ostbit då och då, inte har gett någon klåda. Och mer av våran mat än det, har han aldrig fått.

För någon vecka sedan beslöt jag mig - även det på eget bevåg - för att testa ett annat allergifoder. Fortfarande Royal Canin, men en sort som inte är lika avancerad som Anallergenic, och som heter Hypoallergenic. Den är lite billigare, men fortfarande vansinnigt dyr för att vara hundmat. Men det finns inget alternativ, och jag är bara glad att vi hittat något han kan äta som han mår bra av. Anledningen till att jag ville hitta ett annat foder än det han tidigare ätit, är att han blir så sjukt hungrig av den. Enligt butikstjejen på BlåStjärnan är allergifodret så hydroliserat - eller nåt - att det ger väldigt dålig mättnadskänsla. Men det är den processen som gör att hunden inte reagerar på fodret. Det nyinköpta allergifodret är inte lika mycket processerat - vilket gör att han kan komma att reagera på det - men det ger då lite bättre mättnadskänsla.

För att ytterligare öka på mättnadskänslan, får han numera en riven morot till varje måltid - även det ett tips från butikstjejen på BlåStjärnan. Han får den blandat med maten morgon och kväll. En hund kan inte bryta ner en rå morot, vilket gör att allergihundar inte brukar reagera på den. Charlie har nu fått det några dagar, och han har inte fått någon reaktion på vare sig den nya allergimaten eller moroten. Det tar längre tid för honom att få i sig maten, och vi upplever att hans extrema hunger börjar minska. Han har ju tidigare i sitt liv ALLTID varit extremt ohungrig - brukade äta frukost på eftermiddagen för det mesta - men sedan han började med allergifoder är stackarn extremt hungrig.

I övrigt angående allergin så går det riktigt bra. Han badas fortfarande varje vecka, och det gör verkligen susen. Hittills har han inte haft någon öroninflammation när han ätit allergifoder, och han har heller inte kräkts en enda gång under samma period. Något han annars brukade göra minst varannan vecka innan. 

Utredningen har ju gett fina resultat, då vi fått veta att han är foderallergiker. Det är relativt ovanligt hos hundar, då de även brukar vara allergiska mot något i omgivningen - främst kvalster. Men från början har vi hoppats på foderallergi, eftersom att den är lättast att behandla, och då pricktestet var helt blankt så visade det tydligt att fodret är boven i dramat. Dock kommer vi som sagt inte gå vidare, utan nöjer oss med fortsätta bada honom, ge honom allergifoder och bara någon liten smakbit av något annat då och då. 

Vi har senaste tiden riktat lite misstankar mot leksaker i gummi, samt även tuggben. Så det är väl det sista vi ska titta på - här hemma - om vi märker någon skillnad när de sakerna plockas bort. 

Snälla matte, kan vi inte köpa en lilleskutt?

Tänk att ljuset återvänt såpass mycket att vi nu hinner promenera 90 minuter i ljus EFTER jobbet. Äntligen börjar energin i kroppen att väckas till liv. Dagens runda avslutades i djuraffären, där tanken var att köpa en ny apportbock. Men den var slut i mellan-storleken, så vi får gå tillbaka senare i veckan.

Charlie hittade dock nått annat han ville köpa. 

" Jag vill SÅ gärna ha en egen lille-skutt"

VITTRINGEN - dag 4

Vi har kommit såpass långt med vittringen - på dag 4 - att ovittrade pinnar kan ligga framme, och även den rätta pinnen kan ligga synlig. Näsan slås på, och han tar rätt pinne nästan varje gång. När han tar fel säger jag nej, han släpper den direkt och jobbar vidare. Har provat att tyst bara ta den felaktiga pinnen, men då blir han jätte förvirrad och börjar köra plockepinn. Utebliven belöning stressar honom jätte mycket, men får han en förklaring - ett lågt "nej" - så fortsätter han koncentrerat och nästa pinne som kommer in är RÄTT.

Just nu blandar jag mellan att lägga pinnen synlig och att gömma den under en strumpa.Här kommer vi stanna ett tag, och försvåra genom fler pinnar, mindre strumpor, och hela tiden backa tillbaka till basic.



Enligt MANUALEN ska man inte vara rädd för att blanda in olika dofter. Den vittrade pinnen har jag tagit i idag, de andra har jag tagit i dagen innan. Han får även sortera lukter från Daniel - eftersom att hans strumpor naturligtvis luktar - och sedan har alltsammans legat i Charlies kista, där alla hans saker finns. Har läst att många ser till att de andra pinnarna inte luktar nått alls, men detta sätt med många dofter inblandat, verkar fungera det med. Förhoppningsvis har man nytta av det längre fram, då han kanske inte blir lika känslig för andra dofter i momentet, men det får framtiden utvisa.

Årets lydnadsraket 2012 GMBK

Ganska stora kontraster till gårdagen. Idag har jag varit på GMBK:s årsmöte - Göteborg-Mölndals Brukshundsklubb - och mottagit ett pris. Med högst snittpoäng på tre starter i lydnadsklass 1 förra året - över 180 poäng - , blev jag och Charlie årets LYDNADSRAKET.

Visst är det häftigt?! Jag är hur glad som helst, och inte minst stolt. Min duktiga, älskade lille!

Uppväxt i slummen?

Charlie fick ett sms av sin mormor igår :D

HUNDJÄVEL

Den fruktansvärt trevliga promenaden med mina grabbar på Albatross förändrades i ett nafs. HUNDJÄVELN beslöt sig nämligen för att jaga hare. Jag och Daniel sprang efter och skrek som vi aldrig skrikit tidigare, men haren gick definitivt före. Det gick så långt att vi tappade bort honom. TRE sjukt långa minuter där vi skrek för full hals, och helt plötsligt kommer han emot mig. Jag faller ihop i en hög, tårarna rinner och han hoppar upp i min famn.

Tack fina, fina hare för att du valde att svänga vänster och inte höger - där det går en tågräls. Tack fina hare för att du var så snabb, så Charlie tillslut gav upp, och att du körde slut på honom innan vägen kom.

Här hade vi det fortfarande trevligt...

Vi gjorde hur många fel som helst, minst sagt. Vi skrek med panik i rösten, vi sprang, vi skrek - båda har grymt ont i halsen... Och att välkomna hundjävlen i famnen är väl inte det man ska kanske. Men jag kunde inte göra annat. Lättnaden när han kom emot oss var så total, att vi tappade allt. Vi var båda så totalt livrädda att vi inte skulle hitta honom, vår älskade lille.

Att han sedan kommer få det JÄVLIGT tufft framöver, det är en helt annan femma.

Första språngmarschen med vinklar

Var längesedan filmkameran var med på ett lydnadspass, så den riggades ute på gräsplanen idag och var igång hela passet. Perfekt att kunna titta på när man kommer hem, och få se allting ur en annan vinkel. Började med fria följet och han har en härlig attityd, som kändes lite lagom idag. Han var helt klart på tårna, men han spinner inte iväg och det bästa av allt är att han inte låter något - förutom ett minimalt ljud  som jag korrigerar med rösten. 

Gick igenom alla moment - för att få dom på film - och läggande, inkallning, ruta och fjärr gick jätte bra. Apporteringen gick även den bra, men jag är på han lite vid gripandet för att totalt hjärntvätta in ett bra gripande. Sedan tränade vi lite ingångar med apport i munnen, då han lätt kan hamna lite snett då.

Provade sedan på språngmarsch alá eliten - alltså med vinklar och helt om - och för att vara första gången gör han det fantastiskt bra! 



Vi avslutade med dagens "ligga-tyst-träning" och han sa inte ett ljud, utan låg lugnt och fint. Att han sedan sattes på prov REJÄLT och klarade det galant gjorde inte saken sämre. Bakom mig kommer en liten schnauzer med sin matte - utan koppel - och går först upp på min vänstra sida och går fram emot Charlie med nosen i backen. Matten lyckas få tillbaka hunden och de passerar bakom mig, och då går hunden fram på min högra sida. Går rakt fram emot Charlie, stannar knappa 10 meter ifrån honom och råstirrar med svansen spikrakt uppåt. Charlie börjar bli lite orolig - ligger dock stabilt kvar - så jag stöttar med ett "stanna" och då lägger han hakan i backen. Den håller han kvar medans matten ropar på sin hund, hunden utmanar Charlie och tills de har lämnat gräsplan. Behöver jag säga att han fick MER än en näve godis? :)

Albatross och fortsatt vittring

Äntligen har ljuset återvänt och idag hann jag med en timmes promenad på Albatross golfbana efter jobbet. Skönt för den lille att få härja av sig.

Skönt att få låta benen springa

Dagens "ligga-kvar-tyst" 

Lite plan mark där det blev ett lydnadspass

Hemma igen tog vi ett kort pass med vittringen, och innan vi dunar in för kvällen, ska vi hinna med ett till. Nu ligger ovittrade pinnar synligt lite i bakgrunden, och det skapar huvudbry för den lille. I sann Charlie-anda slår man då på stressen, vilket inte blir en bra kombination. Men vi löser det med lugnt tålamod och han fixade tillslut att snosa runt efter rätt pinne. 

Update: Andra passet bjöd på stora framsteg. En bit ifrån våra strumpor låg 3 ovittrade pinnar, Charlie nosade över dom, men nobbade och sökte efter rätt. Lugnt och sansat. Han gjorde det flertalet gånger. Det tar sig sa pyromanen!!

Startat med vittringen

Min tanke när jag åkte från jobbet var att sticka direkt ut till klubben för lite träning. Men när jag kommer innanför dörren står Daniel redo att ge sig ut på löprunda med den lille. Så jag hoppade mina planer och bakade kakor istället. Kvällen har dock inte varit helt utan träning.

Vi har påbörjat ett nytt moment idag, vittringen, och till min hjälp har jag en steg-för-steg manual som ni hittar HÄR. Dock har jag ingen vedkorg, vilket jag förbarmat mig lite över, men Daniel kom på att vi kan lägga ut strumpor på mattan i hallen och lägga pinnen under en av dom. Jag beslöt mig för att prova - och valde Daniels strumpor - och då målet var att få honom att sätta på näsan och söka efter min pinne, så kan man lätt säga att det gick galant.

Dock måste jag köpa mig en tång, då jag idag fick använda baksidan på en sån där grej man gör kulglass med. Den uppfyllde iochförsig sitt syfte, men jag blev lite långsam med den kan man väl säga. 

Att träna plats utan platsliggning

I samband med att Charlie började ljuda på platsliggningen, så började han ljuda på andra ställen i vardagen - jag tror till och med han började i vardagen. Tidigare kunde jag binda upp honom vart som helst, och även om han inte gillade det, så satt han tyst kvar. Han kunde även bli lagd på olika ställen, och han låg alltid kvar, helt tyst.

Men helt plötsligt hade jag en hund som inte höll tyst EN enda sekund när han satt uppbunden. Han kunde inte ligga lös på träningsplan medan jag tittade på mina träningskompisar, för han kom svansande efter mig på EN sekund - självklart med ljud. Så fort han fick "gå-och-lägg-dig" så låg han fint i sin säng, men han började ljuda efter EN sekund.

Vi började helt klart se ett mönster, och jag vet inte vad som startade detta, men Charlie är som han är, och är han missnöjd, då ska världen minsann få veta det. Den som tog tag i träningen på riktigt var Daniel - han är ALLTID den av oss två som gör rätt från början - och han började envetet med träningen att kunna ligga kvar i sin säng. Charlie fick ligga där varje kväll tills han somnade, eftersom att det innebär total avslappning. Ibland fick han lätt ligga i över två timmar, men Daniel var envis. Efterhand började vi släppa på det, och det räckte att han låg lugnt och tyst. Nu får han ligga en stund varje dag - alltid när vi äter - och ljudar han det minsta så räcker det med en tillsägning, så håller han sig tyst.

Vi har tagit tag i det på olika sätt i vardagen. Vi tillåter aldrig ett skall eller ljudande när vi gör något med honom. Han får gärna känna frustration eller vad som helst, men han får därmed inte betee sig hur som helst, exempelvis genom att gå upp i stress eller att ge ifrån sig ljud. Vi är väldigt noggranna med att lagd hund ligger, och gör han inte det, så leder vi bara tillbaka honom utan att säga något - det har visat sig vara mest effektivt - och då slipper man besväret med att tjata ut något kommando.

För några dagar sedan började jag med att varje promenad lägga honom på något ställe och gå en bit bort. Låta honom ligga en stund, och är han tyst så kommer jag tillslut fram till honom och han får en näve godis medan vi myser lite.

Dagens "ligga-kvar-tyst"träning i ösregnet

Tanken är att själva platsliggningsmomentet inte är något problem. Charlie ligger stabilt och han har inga problem med andra hundar, och det är inte själva momentet i sig som skapar ljudet. Men han har besvär med att jag lämnar honom och att bli tillsagd att faktiskt behöva ligga kvar, speciellt om det är en stund. Så vi kommer ihärdigt att fortsätta med att hålla stenhårt på detta i vardagen, och då tror jag att själva platsliggningen inte kommer vara några bekymmer.

På tävlingen igår så var jag helt beredd på skall när jag gick ifrån honom. Men han var tyst, och jag tror verkligen att han var tyst momentet igenom. Domaren drog inget för ljudande, och jag hörde inget ljud. Men tilläggas ska att jag är halvt döv och domaren stod en bit ifrån Charlie, så det kan ha pyst ute lite gnäll. Han är expert på att göra det extremt tyst. Men trots den lilla träning vi hunnit med innan - bara ligga kvar i sin säng - så verkar det redan ha gett resultat.

Tanken är ju framöver en start i trean, och då ska man ju gömma sig på platsliggningen. Det har tidigare faktiskt känts ganska omöjligt, men jag tror att den här träningen kan göra det möjligt. Jag hoppas det iallafall!

Tävlar om presentkort

Jag är med och tävlar om ett presentkort på Halmstad Hundsim hos Kennel BlåGul. Klicka på bilden om du också vill vara med!

Sen efteranmälning gav FÖRSTA PRIS!

Skickade igår morse ett sms till Vara-Grästorps Brukshundsklubb med frågan om det gick bra att efteranmäla till klass 2. Fick ett trevligt telefonsamtal med domaren, som tyckte att han kunde väl stå kvar i 10 minuter extra för min skull. Ingen är mer tacksam än jag, för idag gick det vår väg.

Charlie var som en atombomb inne på planen, och om han brukar vara taggad, så var han det gånger tio idag. Han fick till och med ett litet grisryck inne på planen, och när jag ropade på honom gör han en tvärvändning, vilket resulterar i en volt och han får huvudet totalt nerkört i sågspånet. Han bjöd på en riktigt show hela programmet igenom, då han på de flesta moment satsade med livet som insats.

Platsliggning - 8, sätter sig tidigt 

Fritt följ - 9,5, VP

Läggande under gång - 10, Mycket bra! 

Inkallning - 9,5, gnäller 

Sändande med ställande - 10, Mycket bra! 

Apportering - 7, upptag, DK, tempo in.

Fritt hopp över hinder - 7, skall, islag 

Fjärr - 9, gnäller 

Helhet - 9, Kan bli mycket bra!

Att han var tyst på platsliggningen är en rejält stor vinst. Jag är också väldigt nöjd med fria följet, han höll ihop och visade hur fint han kan gå. Endast en miss efter en vänster sväng då han blev lite osäker - jag svängde inte på det sättet jag ska - och hamnade efter i två steg, annars var det felfritt. Rutan var även den klockren - med rejält startsprut i sågspånet...! Lite ljud på några ställen, men det går helt åt rätt håll. Speciellt då jag var beredd på mer ljud, eftersom han var så extremt taggad och jag var nervös, så trots lite ljud på 3 moment är jag väldigt nöjd.

Dagens bästa var helt klart KÄNSLAN. Han fullkomligt älskar detta, och att se honom utföra alla moment med sådan glädje är så kul. Han vill samarbeta, och han lyssnar på vad jag säger. Samtidigt måste han definitivt ner i aktivitetsnivå framöver - för att inga små ljud ska pysa ut- även om det är sjukt kul att se han på hans raka ben, där han satsar järnet.

Totalt blev det 174,5 poäng och en 3:dje placering. Jag stannade till på första bästa Mc´Donk och Charlie fick en cheeseburgare som belöning. Det här ska vi fira ikväll kan jag lova!!!

Värken tillbaka i fredagsmyset.

Tänkte skriva förut att nu vänder detta på riktigt, men jag sket i det, eftersom att sist jag gjorde det så fick jag på nytt ont i öronen. Vad tror ni har hänt nu? Japp, den fördjävliga värken är tillbaka i ena örat. Känns som det är dags att ge upp nu...!

Mysbraxen är iallafall på, magen full av räkor och Charlie myser med oss som vanligt.

Kortvarig glädje och dåligt samvete

Glädjen som jag skrev om i förra inlägget var DEFINITIVT kortvarig. Bara några timmar efter fick jag ont i BÅDA öronen igen, och på kvällen var jag nästan helt döv. Har fått en ny medicin, och eftersom jag varit hemma från arbetet så länge, har jag också fått min första sjukskrivning av en läkare. Värken i öronen är rent ut sagt fördjävlig och jag önskar inget mer än slippa den.

Mitt samvete för Charlie har mått extremt dåligt under denna tid. Jag är ju nu inne på min 13:onde sjukdag - fatta hur uttråkad jag är?! - och aktiveringen av den fyrbente har ju därför gått på sparlåga. Men han får minst 2 timmars promenad varje dag, då hundrastaren kommer som vanligt trots att jag är hemma och sedan får han korta raster med mig och lite längre med Daniel. Inte mycket, men iallafall något. Själv tar han det hela med ro och har inga bekymmer med att sova bort dagarna jämte mig. 

Idag tog vi oss dock ut på gräsplan en liten stund. Fick fundera lite innan på hur jag ska få hunden så trött som möjligt, på kortast tid, utan att jag behöver röra mig någonting? Självklart den klassiska "jag kastar, du hämtar"-leken. Så 20 minuters rännande efter bollen och Charlie fick göra av med lite energi :) 

Äntligen börjar verkligeheten komma tilbaka

Idag har jag för första gången - på 11 dagar - börjat känna mig bättre. Smärtan i örat släppte under förmiddagen, och snacka om befrielse. Framåt eftermiddagen kände jag mig såpass bra att vi faktiskt tog en promenad. Trots att jag varit sjuk så har hundrastaren kommit och tagit en timmes promenad med Charlie varje dag, och sedan har Daniel fått stå får promenerandet på kvällarna. I helgen var mina föräldrar på besök, och dom hann knappt innanför dörren innan de tog en långis med den lille. Så jag har tur som har så snäll familj omkring mig som hjälper till!

Men idag blev det alltså äntligen en egen promenad, om än inte lång, men ändå en promenad! Solen sken från klarblå himmel, och det var precis vad jag behövde efter alla dessa dagar i sjukstuga.

Imorgon ska jag äntligen gå tillbaka till jobbet och det ska bli så skönt. Då kommer rutinerna igång, och så även den riktiga aktiveringen av den lille!

Charlie is in da house!

Inställd tävling

Jag fick igår besöka min tidigare arbetsplats i Kungsbacka och få hjälp med ett öra. En redig öroninflammation konstaterades - vad händer, det är ju barn som ska ha det? - och det blev medicin. Det gör fördjävla ont kan jag lova. Det gör att en start idag är omöjlig. Så jag fick lämna återbud, och det får bli en dag i soffan istället...

Verkligen jätte tråkigt. Jag var så väl förberedd i mig själv, och det hade varit så kul att komma ut på tävlingsbanan igen. Men vissa saker kan man inte styra över, så det är bara att gilla läget.

Nu är det 9:onde dagen jag ligger sjuk. Man kan lugnt konstatera att jag har tröttnat rejält på det här, och när det äntligen började vända åt rätt håll, så åkte jag på någonting nytt - som dessutom är väldigt ovanligt i min ålder. Eftersom jag bara får spendera även denna dagen med att inte göra någonting, så har jag ju iallafall tid till att leta efter nya tävlingar att anmäla till!

När tanken gått igenom huvudet fick jag dra i nödbromsen

Uppladdningen inför helgens bravader har blivit alls som jag tänkt mig. Bortrest en vecka och sedan sjuk denna, har gjort att träningen uteblivit. De saker jag hade velat träna på, har jag helt enkelt inte haft möjlighet att göra. Det har varit ganska - läs mycket - stressande, men då jag har funderat - har ju haft mycket tid till det denna vecka - så har jag lagt upp en annan plan.

Ni som följt min blogg vet att jag gick totalt under isen efter förra tävlingen på sensommaren. Därför kommer helgens tävling vara MIN tävling. Jag har gått igenom moment för moment och förberett mig mentalt på hur det skulle kunna gå. Inga negativa tankar, utan sakliga tankar utifrån vad jag vet kan hända. På varje moment har jag skrivit hur jag önskar att det ska se ut, hur det troligtvis kommer se ut och även hur det kan se ut om det skiter sig. Helt enkelt för att vara förbredd på olika saker som kan hända inne på planen.

När jag har funderat lite så kom en tanke "Den här gången bara måste vi ju klara det, annars kommer ingen tro att vi kan nåt". När den tanken gått igenom huvudet fick jag direkt dra i NÖDBROMSEN. Hur fan tänkte jag nu? En dålig tanke, men den födde någonting bra. Är det därför jag blivit frustrerad? Ja, nu är jag ganska säker på att så är fallet. Hemskt att jag tänkt på detta vis, men skönt att själv upptäcka det.

Det spelar ju ingen roll vad någon annan tycker. JAG vet ju hur duktig min hund är, och framför allt hur kul han tycker att träningen är. Så fort tanken svept genom huvudet, så fick jag ett totalt inre lugn. Den stressade känslan är borta och jag känner mig helt tillfreds med tävlingen. Antagligen har jag - helt omedvetet - lagt en press från omgivningen på mig själv. Konstigt, eftersom att jag vet att det är ju ingen som bryr sig om det!

Man behöver ju inte ha 200 poäng...

Jag känner mig mentalt förberedd, och tävlingen kommer gå ut på att JAG ska träna mig i att bli en bättre tävlingsförare. Nu får vi bara hålla tummarna för att hostan ger med sig, för annars blir det ingen tävling för vår del.

Hur lyckas han?

Charlie har förmågan att ibland lyckas med saker som man inte riktigt förstår. Igår när jag vaknade upp, så hittade jag honom så här på andra sidan soffan. Hur kul?!

Drömmen om en valp

När jag lämnade hästvärlden, så kunde jag inte i min vildaste fantasi tro att jag några år senare, skulle hitta en annan sport som jag skulle älska - om möjligt - ännu mer. Jag skulle idag inte kunna tänka mig ett liv utan hund, och jag vet att jag kommer fortsätta med detta livet ut.

Jag har en hund som ger mig precis allt jag behöver. Han ger enormt mycket kärlek, samtidigt som han driver mig till vansinne som ingen annan. Han ger mig möjligheten att hålla på med vad jag tycker är kul, och det bästa är att han tycker det är ännu roligare. På något vis har vi gått en brokig väg tillsammans, och jag har honom att tacka för så mycket i mitt liv. Man kan - milt uttryckt - säga att han verkligen räddat mig när flytten gick till Göteborg. Utan honom hade jag helt enkelt inte klarat av det. Mitt i allt detta finns en längtan efter en hund till, men samtidigt också en rädsla. Kommer jag någonsin att kunna tycka om någon annan lika mycket?

Jag tror svaret på den frågan är nej. Jag har alldeles för mycket moderskänslor för Charlie, och jag tror inte att det kommer bli på samma vis med nästa hund. Men det behöver inte betyda någonting negativt. Jag har en stark längtan efter att få möjligheten att kunna träna en hund till. Tiden finns där, och intresset finns definitivt där. Jag vet även att Charlie skulle tycka det var ashäftigt med en lillasyster (ja, nästa hund blir en tik).

"If I had a little sister, I would kiss her ears every day"

Tanken har funnits en tid och tidigare har min bättre hälft stoppat mig. Men nu är han med på tåget, och då borde väl inget stoppa oss? Men trots att viljan finns där, så är det mycket saker runtomkring som måste fungera. Så som vi lever vårat liv just nu fungerar utmärkt för Charlie, men det fungerar inte att ta in en valp i det. Drömmen om vilken kull valpen ska komma ifrån finns där, och vi har en rätt så lång tid på oss att försöka hitta en lösning tills det isåfall är dags. Jag vägrar ta hem en valp om jag inte har omständigheterna runtomkring ordnade. Trots att vi kan fixa rastning, kan en valp inte vara ensam så mycket. Förhoppningsvis kan det med pusslande och mycket vilja att gå vägen.

Vi får se hur framtiden blir, och ni får gärna hålla tummarna!

Gissa vem?

Det är kul att titta tillbaka på valpbilder, speciellt när man ser så många likheter med den lilla valpen och den vuxna Charlie vi har idag. Något som är extra häftigt är dock den här bilden på en FEM veckor gammal liten Charlie. Någon som känner igen tendensen? 

"Det finns ALLTID en lösning på problemet" 

Hemma igen!

Vi har haft en underbar vecka i franska alperna, och idag mötte vi upp Pappa i Brålanda och hämtade hem vår älskade lille. Det blev ett pusskalas och sedan har han sovit sedan han kom innanför dörren. Mina föräldrar är experter på att aktivera Charlie, han får bland annat gå riktigt - alltså riktigt - långa promenader varje dag, där han slipper kopplet. Man kan lugnt säga att han konditionstränat under en vecka :)

Så nu kommer han antagligen sova i två dyng. Han har redan lagt sig tillrätta.

 

Tusen tack, mamma och pappa, för att ni tar så himla fint hand om den lille!