Får ändå tacka skitungarna!

Har haft en härligt träningspass ute på gräsplan här bakom. Planen var att testa av varje moment och arbeta igenom ett "problem" på varje moment. Då gräsplan är täckt av snö så blev det ingen platsliggning, då Charlie är extremt frusen och inte fixar att ligga ner en längre stund när det är så kallt.

Började med fria följet där fokus naturligtvis låg på rätt aktivitets- och koncentrationsnivå, för ligger han rätt där, så kommer inget ljud. Det lyckades jag med direkt, så därför tog jag istället tag i hans position utifrån mig. Han har senaste tiden börjat gå lite väl nära mig, och idag trängde han faktiskt en del. Inte så mycket att han går snett, men jag känner honom mot benet. Så det tog vi bort, och han gick superfint!

Vi arbetade oss igenom alla andra moment, och det är bara små pill vi håller på med. Träningen går verkligen riktigt bra just nu, och det handlar "bara" om att både jag och hund är koncentrerade. Momenten kan vi! Idag fick jag även HJÄLP med att få igång känslor i kroppen som inte ska finnas där vid hundträning.

Som alltid när vi tränar så är det barn som leker runt omkring. Idag var det dock två pojkar - kanske 5 år gamla - som lekte en bit bort, och deras mammor satt och pratade precis bredvid. När vi tränar på rutan så kommer grabbarna fram och leker med mina koner. Jag tittar hundra gånger bort mot mammorna, men de har ingen koll på sina barn överhuvudtaget. Jag fortsätter träna, men självklart börjar känslorna bubbla igång i kroppen. Eftersom att dom står i rutan, så kör jag lite fotgående istället. Då börjar pojkarna springa efter oss, med varsin pinne i handen, och skriker att de ska döda oss - trevligt! Dom är extremt nära och viftar med sina jävla pinnar, samtidigt som dom skriker både det ena och det andra. Känslorna i kroppen går igång rätt bra i kroppen och egentligen skulle jag bara vilja skrika till mammorna att deras monster STÖR. Men istället tar jag tillfället i akt att träna tillit. Charlie tyckte självklart det var obehagligt - inte så konstigt - men jag tar ett djupt andetag, fixar mina känslor och han går ett jätte fint fritt följ! Eftersom pojkarna inte får någon reaktion från oss så går de efter en stund...

Frågan är bara hur man som föräldrer tänker. "Åh där är min söta unge som aldrig fått höra ett nej, och vad gör min gullunge. Jaha, han springer bara efter en tjej med hennes hund med en pinne i handen och skriker att han ska döda henne. Gud vad jag lyckats bra med den pojken". Nåt i den stilen kanske?!

Känslan var även idag fantastisk, och samspelet känns så himla fint mellan oss. Trots att jag blev nåt så sjukt irriterad på ungarna, så var det jätte bra träning. Dom fick mina känslor att vackla, och det är precis det man behöver träna på. Den lilles attityd är underbar och som extra belöning fick han bära apportbocken hem. Behöver jag säga att han var stolt?!