HUNDJÄVEL

Den fruktansvärt trevliga promenaden med mina grabbar på Albatross förändrades i ett nafs. HUNDJÄVELN beslöt sig nämligen för att jaga hare. Jag och Daniel sprang efter och skrek som vi aldrig skrikit tidigare, men haren gick definitivt före. Det gick så långt att vi tappade bort honom. TRE sjukt långa minuter där vi skrek för full hals, och helt plötsligt kommer han emot mig. Jag faller ihop i en hög, tårarna rinner och han hoppar upp i min famn.

Tack fina, fina hare för att du valde att svänga vänster och inte höger - där det går en tågräls. Tack fina hare för att du var så snabb, så Charlie tillslut gav upp, och att du körde slut på honom innan vägen kom.

Här hade vi det fortfarande trevligt...

Vi gjorde hur många fel som helst, minst sagt. Vi skrek med panik i rösten, vi sprang, vi skrek - båda har grymt ont i halsen... Och att välkomna hundjävlen i famnen är väl inte det man ska kanske. Men jag kunde inte göra annat. Lättnaden när han kom emot oss var så total, att vi tappade allt. Vi var båda så totalt livrädda att vi inte skulle hitta honom, vår älskade lille.

Att han sedan kommer få det JÄVLIGT tufft framöver, det är en helt annan femma.