En skitig golden, är en lycklig golden?

Det har regnat en del de senaste dagarna, vilket gjort att åkrarna i vår närheten är geggiga. Tyra blev överlycklig idag när hon fick chansen att röja runt ordentligt i skiten. När det finns vattenpölar så blir hon så glad, så hon vet inte vart hon ska ta vägen. En snutt kom med på film!

 

Efter att jag filmat sprang hon fram till diket längre fram och simmade. Jag missade att hon slank ner där då jag la ner telefonen. Kan ju säga som så att det är inget dike hon brukar få gå i, då det luktar pyton. Prinsessan av smuts var ju dock ganska nöjd med det. Man säger väl att en skitig hund, är en lycklig hund och i sessans fall så tror jag det stämmer rätt bra :)

TIPS - hundförarjacka

I förra veckan inhandlades en ny jacka att träna hund i. Ja, jag vet att jag har många prylar till hundträningen, men det är så jäkla roligt. Den här jackan är en perfekt vårjacka. Den är tunn och nästan vattentät. Den har grymma fickor fram och en stor ficka bak. Färgen är svart med turkosa detaljer! Den är köpt på Hööks, och när jag var där var det 15 % rabatt, så den var inte värst dyr heller.

Ett bra tips till dig som är lika nördig som jag och som tycker det är viktigt att ha bra och funktionella kläder när man tränar hund :)

Kommendera - fokusera

Träningen på ökat fokus, trots att det händer lite saker runt om, har fortsatt. Igår kväll - innan det blev för mörkt - följde pappa med mig ut för att hjälpa till lite - mamma höll Charlie sällskap inne. Vi började med att stå stilla i fotposition medan pappa sa "kommendera" och andra fraser som förekommer under fotgåendet. Det har gått stort framåt och det var inte många gånger Tyra tappade fokus. Vi körde även samma koncept medan jag gick, då lyssnade jag dock inte på vad pappa sa, utan körde eget race, men det vet ju inte prinsessan :)

Näst på tur var inkallningen och det var den som var svårast. Så fort pappa sa nått så kollade Tyra dit - inte så farligt egentligen - men grejjen är att hon är för seg på att återfå fokus på mig. Så där jobbade jag ett tag med att ge henne felkommando så fort hon kollade bort, pappa sa på nytt, jag gav felkommando och så fick vi hålla på ett tag. Tyra förstod inte och reste sig, men jag gick bara lugnt tillbaka och satte henne och vi fortsatte. Tillslut trillade polletten ner och hon förstod VAD det var jag var ute efter. Jackpottbelöning iform av kamp - som är favoriten - och tema fokus får fortsätta nästa pass.

Vikten av att ha en plan

Igår blev det ett litet lydnadspass med Tyra. För att spara på gräsmattan, så håller vi numera till på vår uppfart. Den är inte superstor, men den räcker gott. Och eftersom att det är störning vi vill ha så tränar vi mycket ute på gatan, för där kommer det ibland nån och går och ibland en bil.

Fokus låg igår på apporteringen, där jag hade en bra plan för hur jag skulle få henne att förstå vikten av att gripa apportbocken på rätt sätt. Tyra brukar slarva på första skicket och sedan göra resten klockrena. Men det hjälper ju inte på tävling, för då har man bara ett försök på sig. Vad tror ni hon gjorde på första försöket igår? En tio-poängarna såklart! Och de resterande 6 kasten? Samma sak.

In your face matte att jag gör fel.

Vi körde lite fotgående där vi gick mot konstiga saker, som nästan rakt in i postlådor, grannars bilar och soptunnor. Hon släppte inte fokus en enda gång. Mattes lilla skithund :) För att försöka få fram nått med apporteringen så tog jag fram metallen. Äntligen! Slarviga gripanden där tassarna hamnade lite på apporten först. Kunde säga till henne att så gör vi inte, och när hon gjorde rätt blev det favoritbelöningen, som är kamp. Det räckte med två gånger, så förstod hon vad som gav utdelning.

Finaste prinsessan!

Det viktigaste jag tar med mig är att jag måste ha en plan hur jag ska göra när det blir fel respektive rätt, på ALLT vi gör. För har jag en sådan plan, så kommer självsäkerheten, och det gör en enorm skillnad på träningen. Passet vi körde igår vet ett riktigt lyckopiller! Tyra bara vill, vill, och vill och det är en så häftig känsla.

Idag kommer mina föräldrar hit från Karlstad och jag ska försöka utnyttja dom till lite kommendering och låtsastävlingsträning.

Träna med tanke på tävling

Idag fick vi äntligen till ett träningspass med min kompis Elin på GMBK. Efter tävlingen i lördags var planen att försöka få fram samma "problematik" på träning, för att helt enkelt kunna göra något åt det. Ca 10 sekunders uppvärmning och sedan blev vi inkallade på planen. Fick börja med en inkallning och här hände det grejjer på en gång! Tyra startade med att springa rakt mot mig, men tog sedan ett pit stop vid en träningsväska. PERFEKT! Kunde bryta henne och visa att hon måste springa hela vägen. Ny miljö stör ut min lilla sessa som annars har ett sådant underbart fokus.

Vi körde igenom flera moment i tvåan tävlingsmässigt och alla saker fungerade, men det som syntes tydligt var att Tyra reagerar på tävlingsledarens "kommendera". Inte att hon chansar och gör något, utan att hon tittar dit. Hon klarar inte av att tappa fokus så, för det tar en liten stund innan hon är med på banan igen, och då är det redan försent. På tävling har man ju bara FÖRSTA försöket på sig, något jag ska ta med mig tydligare i träningen framöver.

Inget toppen väder idag, så två blöta vovvs!

 

Fokus under passet blev således att träna på att behålla fokus i fotposition trots att tävlingsledaren säger något eller rör sig. Tyra är ganska bra tränad på extrem störning, men vi har svårare för enstaka sådan. Vi började med att bara stå i fotposition medan Elin sa "kommendera". Först fick jag inte sessan att förstå vad jag menade när hon släppte mig med blicken. På mitt felkommando så ändrade hon istället position, vilket jag inte vill ha. Så vi laborerade lite med hur vi skulle få henne att förstå, och jag tror vi lyckades. Hon satt sedan med låst blick och det kändes som att hon förstod vad hela grejjen gick ut på!

Målet är helt klart att vi ska kunna genomföra en tävling med fullt fokus från början till start. Det är en lång väg dit, men nu har vi alla fall startat resan dit!

Debut i klass två

Idag har vi debuterat i lydnadsklass två på Bollebygds BK. Det var mycket som var bra, men också en del saker som inte var bra. Vi genomförde tävlingen helt okej, men med störiga missar här och där.

I fria följet var hon med mig första 10 metrarna, sedan flög prinsesstankarna iväg på annat håll. Läggandet var inga problem. På inkallningen satt hon i sina egna tankar och kollade bort när jag ropade - och tittade snabbt tillbaka på mig med en blick som sa "omg sa du nått eller?" - men sedan gjorde hon det jätte fint. Lång transport till rutan - där jag är jätte nöjd med transporten - och sedan sket det sig. Rutan var lagd bredvid ett dike, så hunden skulle springa ut med diket fram till rutan. Har man en retriver som älskar gegga, så är det en ganska svår störning. Men rutan hade både band och koner som lös i orange, så det var liksom inte så att den inte syntes där 10 meter fram! Tyra siktade dock rätt ner i diket och nollan var ett faktum. Vidare till apporten som var helt okej och sedan avslutade vi alla fall bra med ett fint hopp och en härlig tia på fjärren.

Det första jag sa till Tyra när vi kom av planen var "vilken jäkla skit tävling hörru!", för så var verkligen känslan. Hon kan göra det så sjukt mycket bättre än det där. Men samtidigt är jag jätte nöjd med att poängen ändå är riktigt fina, så vår lägstanivå är rätt hög. Hade jag bara fått in henne i rutan så hade det varit ett förstapris. 

Då platsliggningen var sist, så valde jag att avstå den, eftersom att en tia ändå inte hade räckt - vi hade varit 9 poäng ifrån. Men domaren berömde oss, så det får jag ta med mig. Vi fick även chansen att testa rutan igen efter att alla kört klart, och då spikade hon den såklart. Så hon kan faktiskt momentet, men hon måste bara skärpa till prinsesscellerna lite mer nästa gång.

Med 70 poäng bort (40 avsiktligt), så är det inte så illa ändå.

Summerar jag tävlingen så är jag supernöjd med att momenten faktiskt sitter, och att hon gör allt med snärtig attityd. Sedan måste vi skärpa upp fokuset, för jag ser en trend på tävling i det här, och det måste stoppas. Får hon så här fina poäng när hjärnan är på en annan planet, så hade det varit såå kul att se vart det tar vägen när hon faktiskt utför det hon kan!

PRINSESSHOPP - markering över stenmur

Sista övningen vi fick göra på jaktinternatet var att skicka hunden på en markering över en stenmur. Här borde Tyra varit rätt trött. Det var det sista vi skulle göra, och vi var nästan sist ut att få gå fram. Jag var beredd på att hon inte skulle våga hoppa över muren, och tittar man på filmen så hör ni mig säga "åh jävlar" och det är för att sessan chockar mig lite.

Snacka om att springa allt man har, och den där stenmuren var ju nemas problemas. Hon är rätt mycket coolare än jag trott min prinsessa!

Gevär i näven på fågeljakt, kan du lita på hunden då?

Jag har aldrig varit med på en praktiskt jakt, och inte heller varit med på ett jaktprov. Så jag har alltså ingen aning alls om hur det går till. På jaktlägrets första dag så fick jag lära mig massor om vikten av god följsamhet hos hunden. Jag tyckte att Tyra gick hyffsat bra vid min sida, men det var inte tillräckligt.

En bra instruktör ser till att eleven verkligen förstår VARFÖR man ska göra vissa saker. Här visade Birgitta att hon är något av en expert på det området. I slutet på dagen så hämtade hon sitt gevär - naturligtvis oladdat - och vi skulle få testa att bära vapnet, låtsas skjuta en fågel och sedan skicka våran hund. Jag tog geväret - det var tungt som fan - och fick naturligtvis ägna all min uppmärksamhet framåt för att se när dummien - fågeln - kom farande som jag skulle skjuta. Under tiden som jag gick framåt skulle Tyra gå fint vid min vänstra sida och invänta order från mig.

Jag började gå och hade fullt fokus på uppgiften. Efter 10 meter stannar jag och säger "jag ser ju inte hunden alls ju". Tyra stod 10 meter BAKOM mig. Vi fick göra om och nu följde hon med mig, men jag hade ingen aning om vart hon befann sig eller vad hon gjorde, förrän jag skickade henne på dummien och hon sprang iväg framför mig.  En riktig aha-upplevelse av vad följsamhet är. Hunden ska följa mig oavsett vad som händer, och går jag med ett vapen i handen och letar fågel, så kan jag inte ägna en millisekund åt att gå och peta på min hund för att hon ska uppföra sig.

Vi klarade uppgiften på andra försöket - även om det var långt ifrån så som det ska vara - men det var liksom inte det viktiga! Det viktiga var att få förståelse vad följsamhet är, och att vi måste ta det en högre nivå än vi tidigare ens kunnat tänka på. En tanke jag hade med mig när vi kröp till kojs på kvällen, och som gjorde stor skillnad dagen därpå.

FÖLJSAMHET - jaktinternat för Birgitta Staflund-Wiberg

Under helgen som gick var vi på läger tillsammans med sex av Tyras syskon i Moheda. Jag kan inte med ord beskriva hela lägret, men jag kan sammanfatta det med att jag fått med mig enormt bra tankar och känslor hem. I tron om att vi "bara" skulle lära oss om hur man tränar jaktapportering så hade jag laddat fickorna fulla med godis, och hade även flera av Tyras kampleksaker med. Allt för att kunna belöna henne för att komma in till mig med det hon hittat ute i skogen.

Det visade sig ganska snabbt att alla mutor kunde jag lämna kvar i bilen, för nu skulle vi istället arbeta med relationen. Utan en bra grundrelation, så kan man inte gå vidare med träningen. Det är ju något som inte bara gäller jaktträning, utan all typ av hundträning. Jag fick lära mig att våga ställa högre krav på min hund och att inse att jag har ett högre värde än jag tidigare trott. Hunden ska komma in med det den hittat i skogen till mig för att den VILL det, inte för att hela jag luktar köttbulle.

Första dagen hade jag lite svårt att hitta känslan, vilket gjorde att jag höll mig rätt passiv. Vi gjorde alla övningar, men jag observerade mest och tog in allt som Birgitta sa och visade. Efter att dagens övningar var klara, så var vi några som tog en promenad i skogen. Tyra SLÄPADE runt på mig i typ en timme. Jag fick till och med låna ett tjockare koppel för jag fick så ont i händerna... Jag hade fortfarande inte rätt känsla i kroppen, så jag ignorerade helt enkelt problemet. Men om det var en trevlig promenad? Inte det minsta.

Morgonen därpå, så hade något ändrats. Jag hittade den enkla, raka och tydliga känslan i kroppen. Den där känslan som jag inte hittat till 100 % i träning och umgänge med Tyra. På morgonen skulle vi gå ut till skogen, och då fick vi gå på led. Order från Birgitta var att alla hundar skulle uppföra sig. Vi kom TRE meter innan Birgitta hade fått nog! Här hände något med min känsla och nu satt den där. Efter det så drog inte Tyra i kopplet en enda gång. Hon gick lugnt vid min sida oavsett vad jag gjorde. VILKEN KÄNSLA. Inte bara för att jag hade en hund som inte drog i kopplet, utan för att jag hade en hund som följde mig. Hur jag än gick så höll hon sig vid min vänstra sida. Jag gick och tittade på utsikten, och tror aldrig jag njutit så mycket av att promenera med en hund förut.

Birgitta instruerade oss hela helgen med en blandning av allvar, brutal ärlighet och massor med glimten i ögat. Jag insåg att jag skrivit alldeles för mycket i the-book-of-excuses med min prinsessa, och att det nu är dags att bara släppa alla ursäkter.

Det viktigaste vi fick lära oss från helgen var definitivt hur vi ska hantera våra hundar, och vad vi ska göra för att de ska må så bra som möjligt. Att utgå från hundens bästa, och inte blanda in mina mänskliga känslor i hundarna. Grunden i all hundträning är följsamhet, och när hunden VÄLJER att följa mig så kan vi börja träna på allt annat.

Redan efter tre dagar hemma så har jag märkt stor skillnad på båda hundarna. Idag gick de lösa på fälten här hemma, och då brukar det vara full fart under tassarna. Men inte idag. Idag tävlade båda hundarna med varandra om att få gå närmast mig istället. MAGISKT!

Fler uppdateringar om lägret kommer längre fram!

NY PLATS - svagheter kommer fram

Idag tog vi med hundarna till Eriksberg, vilket är området där vi bodde innan vi flyttade till huset. Det är lika kul varje gång vi är tillbaka då Charlie känner igen sig så. Han vet exakt vart vi ska gå, och han vill alltid fram till gamla lägenhetsdörren och kolla läget. Det var skönt att få lite miljöombyte för oss alla!

Vi passade på att stanna till vid gräsplanen för att köra lite lydnad med Tyra. Höll oss precis bredvid strandpromenaden, där det alltid går folk hela tiden. Testade av fotgåendet och det började lite trevande. Dock kändes det mycket värre än vad som syns, för på filmen så ser det faktiskt helt okej ut, även på de ställen där det kändes rätt kasst. Tog en kort paus och gjorde en inkallning - där allt var bra utom ingången - och kände sedan att jag fick till rätt känsla i kroppen. Det gjorde skillnad, och resten gick riktigt bra.

Träningen blev faktiskt helt perfekt, för vi fick till träning på det som är svårast för Tyra, vilket är störning på håll. Det hon tyckte var svårast var när det kom cyklister förbi. Får försöka bli bättre på att få till mer sån här träning, för det är precis vad vi behöver träna på just nu.

Utmanade henne i slutet och gick ut på cykelbanan, vilket hon klarade jätte bra, med tanke på vad svårt hon tycker att det är.  Mattes lilla guldhund!

 

LYSSNA - inte chansa

Idag fick vi till ett pass med lydnadsträning. Det blev lite blandat där vi i fotgåendet fokuserade på halter till höger samt tempoväxlingar. Gjorde några inkallningar, där vi fick börja med att träna på att sitta kvar. Så fort jag sa "stanna" så la sig sessan ner. Hon lyssnade alltså inte på vad jag sa, utan antog att vi ska nog köra fjärr. Ingen större fara på taket, utan jag lyfte upp henne och efter att ha gjort det 2-3 gånger så kopplade hon på hörseln igen och så var det problemet ur världen. Kunde gå vidare och träna på det som var tanken från början, vilket var ingången på inkallningen. Den har en förmåga att bli något sned ibland, och då tränar vi på att jag snurrar motsols när hon kommer och ska sätta sig, vilket gör att hon får bättre rotation. Efter några såna korta inkallningar så kunde jag gå ut på fullängd och vi hade åter de där snabba, snygga ingångarna.

Näst på tur var apporteringen, där jag tränar på två olika sätt. Fokus är fortfarande på att belöna fart in till mig, då det även gör att gripandet blir väldigt bra, eftersom hon griper så fort hon kan och vänder om snabbt. Det här är enda momentet där jag kör med kampleksak och ibland är den dold i min bakficka, och ibland har jag den hängande i vänster hand. Blandar mellan att säga" YES" - frikommando -  precis innan hon griper, eller när hon sitter i fotposition hos mig med apporten. Har tidigare gett henne frikommando på vägen in till mig, men tycker att det har motsatt effekt. Hon griper apporten, vänder om och stirrar på mig om frikommando kommer, och kommer det så ökas farten upp till max. Men då belönar jag ju att hon springer lite saktare och bara fokuserar på vad jag ska säga. Men de här två belöningspunkterna jag kör med nu fungerar väldigt bra, och har gett väldigt fina gripanden och härlig galopp in till mig.

Vi avslutade med lite träning på hoppet, och då utan att hoppa. Efter att Tyra har lärt sig att älska hoppa - tack vare agilityn - så vill hon gärna tjuva. Hon sitter som på nålar för att få skutta iväg. Så vi tränade på att bara stå i fotposition framför hindret och istället för hoppkommando så blev det lite vändningar på stället. Eftersom sessan är ganska het, så blir det alltid mycket träning på att inte göra det förväntade, så att hon alltid måste lyssna och inte chansa på eget bevåg.

Helger att se fram emot

Att få åka iväg en helg och bara nörda in sig totalt i hundträningens underbara värld, är något som jag älskar. Därför känns det just nu lite extra kul, då vi till och med har TVÅ såna helger inbokade framöver.

Den första kommer redan nästa helg, då vi åker ner till Moheda för en helg med jakträning för Birgitta Staflund-Wiberg. Hur spännande som helst, då vi är så gröna man kan bli, och därför finns det ju mängder av saker att lära sig. Något mer som är väldigt roligt är att de andra deltagarna består av Tyras syskon, så det kommer alltså bli dubbelt så kul.

Nästa kommer först i slutet på maj och då ska vi gå all-in i lydnadens underbara värld. En helg i Halmstad hos Hanna för lydnadsinternat i dagarna två. Det är en helg som jag vet vi kommer få ut massor av, så vi välkomnar våren och längtar till allt kul som vi ska få uppleva!

Prinsesslydnad - uppdaterat ikapp

Nu va det längesedan jag skrev något om lydnadsträningen med prinsessan. Vi har senaste veckorna hunnit med träningspass med både Eva-Britt, uppfödar-Hanna och själva. Träningen har gått väldigt bra, och det har bara varit småjusteringar hela tiden. Allting har egentligen gått löjligt bra, förutom den där rutan. Det har fortsatt varit ganska svårt, på så sätt att det inte går framåt i den takt jag önskat. Tack vare bra träningskompisar och faktiskt tack vare min egen kunskap så har jag ändå hittat vad det beror på och vad jag ska göra åt det. Tyra tycker rutan är skit kul, då det innebär att man får springa. Så hon springer på rätt bra om man säger så. Och när man lär sig nått nytt, där det krävs väldigt mycket hjärnverksamhet, så funkar inte det när man främst prioriterar att benen ska gå fort som fan.

Så senaste nu så har jag tänkt om. Jag bryr mig ärligt talat inte om hon så SKRITTAR in i rutan. Målet är att hon ska hitta rutan och hitta rätt punkt i den. Springa kan hon alltid, så det är inga problem att lägga på fart. Så nu har vi kört utan leksak och utan klicker - för det drar igång henne. Jag skickar henne, och säger "yes" när hon är rätt, och springer fram och ger en liten godbit och lite kärlek. Det har tagit ner henne till en lagom nivå, och det här hänt super mycket på bara tre pass! Farten är fortfarande allt annat än långsam, men den är tillräckligt okej för att huvudet ska orka med.

När uppfödar-Hanna var på besök så fick jag hjälp att våga utmana lite i fjärren. Jag blev utskickad på nästan 20 meter tror jag, och Tyra gjorde en fantastisk tvåans fjärr. Riktigt coolt! Fick även lite hjälp med apporteringen, där det tydligt visade sig att jag måste ha bestämt mig innan vad som är ett bra gripande och inte. Det som hände var att Tyra sprang och gjorde ett okej gripande, jag började tvivla på om det var tillräckligt bra och jag fick tveksam trav in till mig. Fick order att titta ner i marken istället, så jag såg inte gripandet, och vips var galoppen tillbaka. Känsla har verkligen en enorm betydelse inom den här sporten :)

Igår körde vi ett pass här hemma där vi gick igenom fria följet, rutan och fjärren. Fria följet känns jätte bra. Även här har jag tagit bort kampbelöningen för tillfället. Lugn belöning med godis räcker, och ska jag vara ärlig så tror jag att få jobba vidare är belöning nog. Hon försöker verkligen göra rätt och känslan när vi går är jätte härlig. Smådetaljer kan man alltid fila på, men i det stora hela är det inte mycket att anmärka på!

 

Även idag utmanade jag lite i fjärren och det blev några skiften på 16 meter. Nemas problemas! Inte en tillstymmelse till att flytta de där fina baktassarna.

 

Vi laddar för debut i klass 2 nu i mars, men risken är stor att kommande löp stoppar oss. Men vi får se, vi håller i alla fall tummarna att starten blir av.

Rallylydnad - högerhandling

Att gå på höger sida och utföra diverse lydnadsmoment har varit en rejäl svårighet för Charlie. I rallylydnaden är ju detta något hunden måste kunna om man ska komma uppåt i klasserna. Vi har tränat på lite med ströpass, och nu börjar det hända grejjer! Han kunde idag faktiskt göra högersvängar på höger sida :) Något som när vi började var helt omöjligt, men med pyttesmå framsteg varje pass, så har det nu blivit rätt bra.

Det är långt kvar, men det känns ändå som att vi kommit över den värsta bumpen. Sedan vet jag inte ens om vi kommer starta i klassen där vi kommer använda högerhandling, men oavsett så är detta väldigt bra träning för den lilles kropp och bra aktivering överlag!