Löpturen från helvetet

Idag har jag en sån där tråkig yrsel-dag, och det är verkligen ingen höjdare. MEN nu var det nästan en vecka sedan jag sprang sist, och det ska jag ju göra var 3:dje dag, så det fanns inget återvändo. Jag trodde faktiskt även att yrseln skulle bli bättre om jag gav mig ut och sprang, för då borde ju blodtrycket komma igång ordentligt.

Det va tungt från början av rundan, men ändå skönt på nåt vis. Men när jag kommit 2/3 av rundan så slår yrseln till med full kraft. Jag försöker tänka bort den - envis som en åsna - och fortsätter springa. Tillslut halvramlar jag och får sätta mig ner, för det går liksom inte längre. En tant rusar fram - tack tanten! - och frågar hur det är fatt. Så jäkla pinsamt!!! Men jag lugnar henne snabbt och hon går vidare. Jag får sitta där en stund och få tillbaka lite syre till hjärnan, samtidigt som jag fajtas mot illamåendet. När man blir så yr så kommer ju det som ett brev på posten.

Då man känner sig så fruktansvärt vek när nåt sånt här händer, så samlade jag ihop mig och sprang långsamt hemmåt. Kanske inte det bästa, då jag fick sitta med huvudet ner mellan benen i 10 min när jag kom hem. Man känner sig verkligen som en riktigt gammal tant alltså! Jävla skit.

Men trots att jag mådde piss ett tag efteråt, så känner jag mig faktiskt bättre nu. Så det var nog - trots allt - rätt besult att kämpa mot kroppen idag!