Sällskapsresan på RIKTIGT!

Vi hade en helt fantastisk dag ute på havet igår. MEN det var inte helt friktionsfritt kan man säga, då det var som en sällskapsresan film live. När vi skulle lägga till vid Rivö började allt så bra, och precis innan jag hoppade i land så skrek jag till Daniel: - My gad vad bra du är på det här!! I nästa andetag hör jag hur han skriker: NOOOOOO!!! Då har han tappat ankarlinan, vilket innebär att ankaret ligger på botten och linan har sjunkit med den. Lite panik. Jag får snabbt putta ut båten igen och hoppa på igen, eftersom att vi driver snabbt in mot berget.

Vi måste ju ha ett ankare, så Daniel bestämmer sig direkt för att dyka i och försöka hitta linan. Grejen är dock att vattnet kryllar av brännmaneter - har aldrig sett så många - så jag vill helst inte att han ska hoppa i. Men utan ankare kan vi ju inte lägga till någonstans, så Daniel hoppar i med sitt cyklop och en stund senare kommer han upp med linan i handen. Han simmar i land med den och där ute står jag i båten och snurrar runt. Jag frågar Daniel om han nu ska simma ut till båten så vi kan lägga till mot berget, men får till svar att jag ska lägga till. OMG! Men jag gör det och får till en perfekt tilläggning! Lycka!

Men det slutar inte där. Vi byter sedan så jag hoppar i land och Daniel ska gå bak och fästa ankarlinan i båten. Då hör jag ett riktigt kärringskrik följt av en högt PLUMS. Då har karl ramlat i vattnet - med ankarlinan i handen - och båten åker än en gång på sned. Men han är snabb som tur är och kommer upp i båten och kan dra oss rätt. Jag står på land och skrattar så jag knappt kan stå upp. Men tillslut är båten säkrad och vi kan gå och lägga oss på klipporna och börja sola!

Så länge vi höll oss på klipporna gick allt bra, hyffsat iallafall :) Vi solade, grillade korv och njöt av sommaren. Charlie fick plaska lite i vattnet och där emellan ligga och vila. En gång när han var nere vid vattenkanten och plaskade höll han på att sätta tänderna i en brännmanet. Jag skrek rätt ut i ren panik och vi undvek katastrofen. Puh!

Vid två-tiden fick vi åka hemmåt igen eftersom att jag skulle jobba. Jag kör den första biten och kör i hamninloppet enligt hastighetsbegräsningen - vilket är 8 knop - men sedan får Daniel ta över. Han drar på i högre fart - 20 knop - och vi svischar in mot Sannegården. Daniel har koll både framåt och bakåt ifall det kommer någon polis, men trots det, så drar det plötsligt fram en kustbevakningsbåt framför oss och vinkar in oss. Vi var självklart helt säkra på en saftig böternota, men kustbevakningskillen måste haft en grymt bra dag på jobbet, för han ville bara informera Daniel om att det var åtta knop hela hamninloppet och att det såg ut att gå betydligt fortare är så för oss. Daniel tackade så mycket för informationen och vi åkte vidare. Hur ofta har man sån TUR?! :)

En lite äventyrliga resa, men en ruskigt rolig dag!