Fruktansvärd historia om kärleken till sin hund

Fick höra något som gjorde mig totalt illa till mods igår, och det gick upp för mig att alla har inte samma syn på sin relation till hund, som jag har. Vad jag fick höra var en person som med sina tre första hundar haft fina framgångar på lydnadsplanen. Alla tre hundar var uppe i elitklass innan de uppnått en ålder av tre år. När personen sedan fick sin fjärde hund - av samma ras som de andra tre - så kom motgångarna. Det gick inte ens att få ett första pris i ettan, trots att hon tränade denna hund på samma sätt som de andra, som gått så bra. Men här tog det stopp, då hunden inte alls bjöd in till samarbete som de andra gjort. När hunden fyllt tre år blev den avlivad.

För mig är det är helt overkligt, och fruktansvärt svårt att förstå. Folk som bygger kärleken till sin hund på framgångar på tävlingsbanan, är riktiga sluskar enligt mig. Framgångar är en bonus, som man självklart ska glädjas åt, men det ska ALDRIG vara grunden.

Hur kan man då ta bort sin hund bara för att den inte presterar som man vill? Antagligen får självförtroendet sig en sjujäkla törn, eftersom man säkerligen alltid fått höra att man är grymt duktig på att träna hund. Men när man får en hund man bara inte lyckas med, så uteblir berömmet och helt plötsligt kanske man inte var så duktig som man trodde?

Jag har funderat på den här berättelsen sedan jag fick höra den igår och jag kan stolt säga att jag är den totalta MOTSATSEN! Mamma påminde mig igår om att jag verkligen är helt tvärtom. När vi sålde min ponny (jag var 14 år) så fick jag låna Kurir - min älskade häst - under ett år. När det året var slut, skulle en annan tjej ha honom och vi började leta efter en annan häst. Kurir hade för korta ben, för små gångarter, för kort kropp... Men han hade ett hjärta av guld, och jag kan med säkerhet säga att det inte finns många hästar som är som han. Men han skulle vidare till någon annan och vi satt hemma och tittade på OTROLIGT fina hästar, som jag antagligen skulle kunna komma hur långt som helst med. Men oavsett hur fina och perfekta dom var, var det Kurir jag ville ha. Konstigt tyckte nog många, men vi köpte Kurir och jag har aldrig ångrat mig en sekund. Jag kämpade med honom och vi kom långt upp i klasserna i dressyren! Inte gratis, inte utan svett, men med en kärlek som är obeskrivlig genom hela resan!

Hade jag varit som personen ovan hade Charlies liv slutat för länge sedan, och jag hade nog köpt flera hundar efter det. Resan med Charlie har vissa perioder varit skit tuff. Det är inget jag någonsin stuckit under stol med. Jag har nog aldrig kämpat så mycket med något, som med denna lilla hund. Men kärleken jag har till honom är obeskrivlig. Han är verkligen mitt allt, och känslan när vi är i symbios är det häftigaste jag vet!

Att träna hund är det roligaste jag vet. Och det som driver mig är den där känslan jag får i kroppen när samarbetet är på topp! Jag älskar det helt enkelt, och det är verkligen som en drog för min kropp. Det är därför jag alltid hävdar att känslan är den viktigaste, för det är det enda som räknas för mig. Helt enkelt för att det är därför jag tränar, för att få uppleva den där underbara känslan!

I min blogg får man läsa om både framsidan och baksidan, jag skriver inte bara om allt som går bra, utan även när det går dåligt. Och jag har insett att vissa tror att jag inte tycker om min hund när jag skriver om något som gått dåligt. Jag har inte fattat detta, för i min värld existerar inget sådant! Men nu är jag medveten om det, och får nog tänka på det framöver.

Jag hoppas att ALLA som läser detta också känner avsky mot personer som ovan, och att ni som jag, är motsatsen till detta. Och att ni älskar era hundar lika mycket varje dag, oavsett om det gått bra eller dåligt på tävlingsbanan. Om inte så får ni gärna hålla er borta från mig, tack!