Nu ger jag upp!

Dagens tävling började katastrofalt med en femma på platsen. Charlie skällde, flyttade en 1 dm framåt OCH nosade. Jag ville bara åka hem, men gick ändå in när det var vår tur för programmet, och då med en attityd som var under all kritik. Efter första svängen i fria följet stannade Charlie, mina energier var väl svartare än svart. En femma blev det där, för när jag insåg detta så lättade jag på det, men då beslöt sig Charlie för att inte sätta sig i någon halt och jag kommer inte riktigt ihåg mer... Sedan blev det en radda med lite bra poäng. Läggande 9, inkallning 9 och rutan 9!!! Rutan var skit snygg och fan ta mig som inte bröt efter det. Dock röstbelönade jag massor på vägen fram till han. Apporteringen blev en 6:a tror jag pga startskall, båda framtassarna på apporten och sedan sprang han förbi mig. Dags för hoppet där han hoppade ut fint och började sedan nosa. Då bröt jag. Domaren tyckte jag skulle fortsätta, men jag var så arg att det inte var rättvist.

Mellan momenten var han en katastrof och jag ville bara av plan för jag skämdes så mycket att jag ville sjunka genom jorden. Vi gick av planen och åkte direkt hem. Så nåt protokoll har jag inte, men vad ska jag med det till? Jag var så arg i bilen hem att jag knappt kunde prata. Daniels sköna kommentar i bilen hem var: ja fy fan vad dåligt det var! När det gått dåligt är det precis ärlighet man behöver, jag hatar att få höra nåt annat.

Nu är jag verkligen helt nerkörd i botten och som det ser ut just, var det här våran sista lydnadstävling. Jag orkar inte kämpa längre. Dom som varit med på våran resa från början vet att jag kämpat VARJE dag, varje träningspass. Charlie är den perfekta familjehunden - bättre går nog inte att få - men som lydnadshund vet jag inte längre. Han har ingen som helst vilja för att göra rätt och det gör det så otroligt tungt. Det går inte att bara belöna rätt beteende, för då kommer vi verkligen ingenstans, och trots att jag hittat hur jag måste träna, så fixar jag det inte riktigt. Jag är asnöjd med det vi åstakommit hittills, och det kanske räcker så. Det kanske är bäst att bara stå vid sidan framöver och hejja på alla andra.

Hur som helst så blir det ingen lydnad fram tills lägret i oktober. Hur vi gör efter det får framtiden utvisa, men just nu orkar jag verkligen inte mer.