Varför jag lägger av.

Det har varit ett tufft dygn för mig, med extremt mycket tårar - kan inte riktigt minnas när jag kände mig så nere sist - och det beror inte på ett dåligt tävlingsresultat. Det handlar om att ha kämpat i uppförsbacke i fyra år, och att tillslut inte orka mer. Jag kommer inte dit jag vill och när frustrationen tar över helt, så är det inte schysst mot Charlie att fortsätta, för då förstår han ju ingenting.

Det började på första valpkursen, där jag fick höra att Charlie var omöjlig. Jag grät efter varje kurstillfälle, då min valp var ett monster jämfört med de andra. Dock var han den som lärde sig saker snabbast och vann lydnadstävlingen, men så fort den var klar så stack han och var okontaktbar. Vi fick gå TVÅ valpkurser och sedan även TRE allmänlydnadskurser. Våra kompisar gick direkt från första valpkursen upp till tävlingskursen... Vi stod still och kom ingenvart, och jag lovar er att jag kämpade.

Vi har sedan gått en rad kurser, men ALLTID är det samma grej. Jag får börja om från noll, för enligt instruktören kan vi ingenting. På vår första agilitykurs fick vi de första tillfällena köra i koppel för Charlie var okontrollerbar och helt hysterisk, medan de andra kunde träna och bara ha kul. Jag har gått flertalet tävlingslydnadskurser och fått höra att vi inte kan gå vidare till nästa kurs, för vi är inte tillräckligt bra. Medan våra kurskamrater alltid tuffar på uppåt. På vår sista lydnadskurs hade vi två instruktörer, där den ena inte kom fram till oss EN enda gång. Hon stöttar dock mina träningskompisar ordentligt, så vi har väl inte tillräckligt med potential för att vara värda att få lite hjälp. När jag åkte ner ända till Halmstad för att träna hade jag gjort upp en rejäl plan med olika moment, men då fick jag återigen börja om från noll och vi kom inte ens ur halten.... Tårarna har brännt så sjukt många gånger när jag åkt från träningstillfällen/kurser, men jag har alltid bitit ihop, ALLTID.

Men nu orkar jag faktiskt inte längre. Jag är så fruktansvärt trött på att vara sämst, och bara se alla andra skena förbi. Att alltid få backa tillbaka till noll och se ut som ett fån, som någonstans på vägen sa att vi kan lite iallafall. Men det allra jobbigaste är att jag aldrig kan lita på våran teamkänsla. Jag har inga problem med att ta dåliga resultat, tro mig, tävling är verkligen inte allt i min värld. Men som jag sagt tidigare så är det teamkänslan mellan mig och Charlie som driver mig framåt. Jag fullkomligt älskar den, men jag kan aldrig lita på den. Och utan den, är det inget roligt längre.

Jag har en hund som inte har en millimeter av will-to-please i kroppen. För honom räcker inte godis eller leksak för att jobba. Och en tillsägelse rinner av honom snabbare än blixten. Hans psyke är för tufft för mig och därför kommer vi inte längre.

Mitt stora problem är att jag älskar att träna hund. Jag älskar att jag senaste veckorna bara hunnit jobba, träna hund och sova. Min höjdpunkt i livet är att få utöva min hobby. Och jag är helt knäckt, då jag bestämt mig för att Charlie nu är en sällskapshund.

Tårnarna fortsätter att rinna och ångesten står mig upp i halsen. För alla gånger man bitit ihop kommer nu ut ur kroppen... Jag är så fruktansvärt besviken på att jag inte lyckades.