Att varje dag orka med kokosnöten - inte lätt, men ett måste

Varit på klubben för första träff inför lydnadskurs som vi ska gå under våren. Nytt upplägg där vi varannan gång ska få privatlektioner istället, verkar grymt bra!

När vi var klara tog jag ett pass med den lille. Han började hyffsat - dock lite ofokuserat - så det blev kortkoppel på för att stärka upp positionen. Fortsatte sedan utan och han arbetade bra, men tog sedan ett jävligt dumt beslut. En reva runt två andra hundar, och det fick bli utvecklingssamtal. Tårarna var nära - extremt nära - och jag tror till och med jag sa till honom att "jag orkar inte mer nu". När jag trodde vi var klara, skakade han av sig allt på en nanosekund och det var bara att dyka ner i skiten en gång till.

Artigheten och samarbetet han bjuder på efteråt kan inte bli bättre. Han lyssnar på minsta vink, han anstränger sig och vilken GULDHUND han då blir. Alla problem är som bortblåsta och han går så sjukt bra. Att han dessutom älskar det mer än nåt annat gör det inte sämre. 

Jag vet att vi kommer få ha utvecklingssamtal resten av hans liv. När jag säger att "ingen annan har såna här problem", så svarar Daniel med att det har dom visst. Dom har bara gett upp för längesedan och deras hundar är bara familjehundar, de finns inte kvar på brukshundsklubbarna. Han har antagligen rätt. 

Han är den snällaste hunden i världen, min lille. Men han försöker alltid hitta på bus, och han vill helst fjanta och leka bort allt som händer. Tyvärr funkar inte det, då man faktiskt kan råka illa ut - man kan bli överkörd eller uppäten -, även om man är en snäll hund som hittar på dumheter. Han har en kokosnötshjärna, som gör att han skakar av allt på en nanosekund, om det nu överhuvudtaget gick in. Det gör det tungt, eftersom man måste styra upp han hela tiden, då det inte sitter kvar i den lille welshkroppen en längre stund. Jag kommer inte orka varje dag, men ju mer jag orkar, ju längre kommer vi att gå.

Ge mig styrka!